Lördag. Lundagatan.

Idag är det inte vardag så jag har inte varit i skolan och pratat med Rebecka och idag är jag ensam hemma så jag har inte pratat med Ruski och när jag för tredje gången ringer mamma utan att egentligen ha något att säga suckar hon otåligt och undrar vad som pågår egentligen. Vad och på och går och jag vet inte. Jag och vet och inte och ingenting. Hej. Och hejhej. Hej och då och is there anybody out there?

I tidningarna pratar man om den statiska kameran, om vinklarna. I superlativ pratar Mrtn om en film att spänna kring världen. I mig pratar jag med perspektivet i hjärtat. I Ruben Östlunds "De Ofrivilliga" är inte surrealismen ett vardags-svensk-regi-realismens grepp, nej, surrealismen ÄR realiteten och den skildras... realistiskt. En promenad i grågryning och "grabbighet" blir en gränsöverträdelse blir en våldtäkt blir ett debatterande av något förtiget, av konstruerade könsrollsepitet som fängslar och föder en sterotyp manlighet som i vanliga fall skämtar bort sig själv inom ramen för själva schablonen. Tonårstjejerna utmålas som moraliskt försvagade, anklagas för att förskingra lojaliteten i eget navelskådande, beskylls för allt elände då det snarare är allt elände som tvingat fram den moraliska urvattningen. Där man stampar på den som står upp för dem som det stampas på och... eller, det känns som en förlängning av Muhammed-har-ingen-att-labba-med och jag blir så himla ledsen när människorna är mot och inte med varandra och jag blir oinitierad och vill skrika "du och jag, vi passar inte in här" med sprucken målbrottsröst för det är inte människorna det är fel på, de väljer inte att vara med eller mot varandra för de väljer ingenting utan styrs av strukturer och finns känsla/ilska finns handlingskraft men ambitionen missriktas så lätt och jag förstår aldrig i vilken ände att nysta - i människorna eller hos strukturen. En ömsesidig rörelse är förutsättningen men sker den så länge ena parten (strukturen) gynnas av de skeva positionerna?

Torsdag. Lundagatan.

Jag hade föreställt mig hur jag och Rebecka och den temperamentsfulla modellskan skulle utgöra en obestridlig trio, superandes på varandras kunskaper. Istället fick jag labba med en tjej som alltid brukar labba själv eftersom hon inte vill labba med någon och en kille som alltid brukar labba själv eftersom ingen vill labba med honom. Hon: uppenbart socialt avkodad, distinkt intonation. Han: Muhammed A, snackar dålig svenska, 40 år. Det var så himla sorgligt. Jag ville dö. Det gjorde jag inte. Istället höll jag på att döda ensamma tjejen som ingenting förstod men ändå stressade och hetsade och stampade otåligt i marken när jag visade ensamma killen hur man balanserade en protolysreaktionsformel. Då vi till sist (som i sist, varenda blonderad mockastövel hade klapprat sin kos) var klara sa ensamma killen: "dig har jag inte sett förut, ska du labba här igen?" "nej, jag är i en annan grupp i vanliga fall." "synd!"

Det är alltid jag och den överblivna killen och jag brukade tänka att kanske kliver jag utanför situationen, ser och väljer att inte blunda. Senare slår det mig att det mer troligt är jag som är den överblivna tjejen, fet, flätfriserad och finnig med fjärr och fastnaglande blick. Och, ja jesus, om de bara visste vilka kemiskills jag besitter.



Ruski är i Täby och fyller år. Kanske att jag håller på att bli galen. Hon fick "vem ska trösta knyttet". I tjugoårspresent.

Onsdag. Kräfriket.

-








- Åh, vilka vackra istappar!
- Rebecka, kan inte du ställa dig nedanför så att jag kan ta en bild?

Fredag. Lundagatan.

Imorgon tenterar jag matematik. Jag vet det eftersom min granne har fest för det har han alltid kvällen innan jag har tenta.

I övrigt vet jag varken ut eller in eller ingenting, klamrar mig fast i referenserna till kylan. Jag fryser, alltså är jag.

Onsdag. Lundagatan.

-




Annika Marklund skriver att den kultur mode utvecklats till är kvinnans återerövrande av sin kropp. Lagom samtidsdistanserat rycker hon i smilbanden och visst är det hon säger viktigt och till viss del riktigt. Ändå har jag svårt att föreställa mig hur något som affekterar och formar och dikterar kroppen kan vara befriande.

Vore jag född ett tiotal år tidigare, exempelvis, hade jag värkt och verkat i ett ideal på många vis diametralt motsatt dagens. Jag vet inte hur att bäst beskriva det. En klassisk timglas-siluett vore om inte missvisande så knapphändig. Jo. Dottern i grannfamiljen önskade sig ett silikoninplantat i studentpresent. Ser ni? Ni ser.

Att ambitionera dagens ideal är inte lika kostsamt. Inte värderat i pengar, åtminstone. Det räcker med att späka sig - vilket givetvis lider andra förluster. Då något slags hängivelse viktreducerande åtgärder tycks vara en regel bekräftad av de få undantagen utgår jag ifrån att de fysiska lidanden som självsvält innebär är välkända och om inte annat uppenbara. Därtill kommer den psykiska aspekten. Den är komplex och sällan förstår jag hur att ens på ett ideologiskt plan förhålla mig till den, till vad som föder vad som föder vad, om det är något djupt och själsligt förankrat som tar sig ett ytligt uttryck eller något ytligt som kommer att förankra sig djupt och själsligt... och, ja, hur dagens androgyna rättesnöre skulle kunna vara en kvinnans enmancipation begriper jag summasumarum ännu mindre.

Visst kan man hävda att kvinnokroppen slår sig fri från de epitet (”ett kvinnligt leende och kvinnans former, en välfylld byst, vackra ben, lår, midja och vackert hår” som Herman Lindqvist förkroppsligar i kvinnan och på en gång fjättrar henne i. Visst kan man det. Om det inte vore för att insparkandet av en dörr smäller igen en annan.
Exempelvis är bröst i dagens ideal bortprioriterade, bortkalkylerade. De finns inte med i bilden, i fallet, i skärningen, är i passformen betvingande. Och hur jag än vänder och vrider på mig har jag ett par bröst. Och hur jag än vänder och vrider på mig kommer jag att associera till välgödd i den högkragade, midjemarkerade, måttligt åtsmitande klänningen, mindre på grund av midjan, mer på grund av bysten. Och hur vi än vänder och vrider på det är det inte klänningen det är fel på utan mig, det är jag som tar mig fel ut i den.

Ibland tänker jag att jag borde linda brösten. Men det finns inga bysteliminerande behåar. Jag har sett efter. Och jag tänker att behåväsendet kanske inte är riktigt ajourfört. Att linda brösten känns nämligen mer naturligt än vad en vadderad variant någonsin har gjort. Vilket vidare kanske beror på att jag kläcktes utom det bröstfokuserade idealet men mer troligt på en överskuggande, allomfattande strävan efter ett komprimerande av kroppsvolymen.
Och om behån på 70-talet var ett likriktande, ett sexualiserande, ett formande från fel till rätt som i vilket "rätt" och vems "rätt"? är det idag sexuellt anspelande att inte bära behå. Att inte bära behå blir att bakåtsträvande, en emfas av bröstens sexuella symbolvärde, av bröstens definierande av kvinnlighet, ett värde och ett definierande som på många viss borde motarbetas men hallå, på vilket sätt?

Och på det hela skulle man sedan kunna applicera den lika världsomspännande som vanföreställande uppfattningen om mannen som neutrum och kvinnan som avvikelse, hur motarbetandet av den blir en tillämpning av den, för att vara krass.



Och så känner jag mig i slutändan som dödshjälpsdebatten, att jag - just i egenskap av rörd och berörd - inte anses i stånd att tänka och besluta rationellt i det som rör och berör.

Måndag. Lundagatan.

Rapport från Aix-en-Provence

Siri säger:
debbahdabbaduoe
Matilda säger:
im blue dabadiba?
Siri säger:
what you do, blue dabadiba?
Matilda säger:
whos blue?
Siri säger:
my little eye. yours too
Siri säger:
what do YOU do? how DO you do?


(tystnad)

Matilda säger:
aint no blues for mama

Tisdag. Lundagatan.

När det/du får mig att falla måste jag ta tag i mig illa kvickt för annars tänker du falla med mig, hand-och huvudlöst, och då måste jag ta tag i både dig och mig och fastän jag blåser luft i allt som är och inte är håller vi oss omöjligt uppe. Du faller med mig för att du inte tänker ta mitt fall, säger du. Du har för mycket med dina egna fall, säger du. Istället får jag ta dina och våra fall fastän jag har mycket med mina egna fall, säger jag inte för då skulle du tycka att jag föll och du skulle falla med mig och jag skulle få ta tag i både dig och mig och fastän jag blås...


Oavsett föremålets massa och form är accelerationen vid fritt fall (luftmotståndet borträknat) konstant och lika med gravitationen, får vi lära oss. Du säger att två kroppar borde i teorin inte falla snabbare än en men jag säger att nu lever vi i praktiken så då faller jag väl hellre själv.




Jag löser tal 6 på två övningstentor utan att kika i facit. Utanför fönstret är det adventskalender. Vi ska aldrig falla mer. Vi ska vara tillkämpat glatta och glättiga. Och blogspot ska strama i smilgroparna.

Klänningarna från min mormors ungdom led offer för hennes skoningslösa selektioner. Däremot lät hon spara mammas coolhetsgarant tillika vantar från det hippa 70-talet. Sinne för proportioner. I dubbla bemärkelser.

Fabulous friday. Gamla Stan.

Torsdag. Lundagatan.

-












-

Söndag. Lundagatan.

-





Jag skulle kunna skriva om lanserandet av en populärkulturell Barack Obama, om greppet som begrepp, om lättillgängliga estetiker eller bara likriktade preferenser, om tankar som jag tänker, om känslor som jag känner, om viljor som jag inte vill, om att riktas och att rikta, om cynismers utdöende och idealismers återtåg eller undanglidande fragment som mest angår mig såsom ordvrängeri, idékrängeri.
Men med tröttheten och huvudvärken och dimmorna och känslorna precis som om jag vore bakis fastän jag inte druckit på flera veckor och liksom lite ledsamt och jag ventilerar i brist på hyfs för det känns som så ofta då jag träffat dig och jag kan bara undra varför jag träffar dig - och är därmed tillbaka i grepp som begrepp, lättillgängliga estetiker eller bara likr...