I tidningarna pratar man om den statiska kameran, om vinklarna. I superlativ pratar Mrtn om en film att spänna kring världen. I mig pratar jag med perspektivet i hjärtat. I Ruben Östlunds "De Ofrivilliga" är inte surrealismen ett vardags-svensk-regi-realismens grepp, nej, surrealismen ÄR realiteten och den skildras... realistiskt. En promenad i grågryning och "grabbighet" blir en gränsöverträdelse blir en våldtäkt blir ett debatterande av något förtiget, av konstruerade könsrollsepitet som fängslar och föder en sterotyp manlighet som i vanliga fall skämtar bort sig själv inom ramen för själva schablonen. Tonårstjejerna utmålas som moraliskt försvagade, anklagas för att förskingra lojaliteten i eget navelskådande, beskylls för allt elände då det snarare är allt elände som tvingat fram den moraliska urvattningen. Där man stampar på den som står upp för dem som det stampas på och... eller, det känns som en förlängning av Muhammed-har-ingen-att-labba-med och jag blir så himla ledsen när människorna är mot och inte med varandra och jag blir oinitierad och vill skrika "du och jag, vi passar inte in här" med sprucken målbrottsröst för det är inte människorna det är fel på, de väljer inte att vara med eller mot varandra för de väljer ingenting utan styrs av strukturer och finns känsla/ilska finns handlingskraft men ambitionen missriktas så lätt och jag förstår aldrig i vilken ände att nysta - i människorna eller hos strukturen. En ömsesidig rörelse är förutsättningen men sker den så länge ena parten (strukturen) gynnas av de skeva positionerna?