Torsdag. Lundagatan.

Jag hade föreställt mig hur jag och Rebecka och den temperamentsfulla modellskan skulle utgöra en obestridlig trio, superandes på varandras kunskaper. Istället fick jag labba med en tjej som alltid brukar labba själv eftersom hon inte vill labba med någon och en kille som alltid brukar labba själv eftersom ingen vill labba med honom. Hon: uppenbart socialt avkodad, distinkt intonation. Han: Muhammed A, snackar dålig svenska, 40 år. Det var så himla sorgligt. Jag ville dö. Det gjorde jag inte. Istället höll jag på att döda ensamma tjejen som ingenting förstod men ändå stressade och hetsade och stampade otåligt i marken när jag visade ensamma killen hur man balanserade en protolysreaktionsformel. Då vi till sist (som i sist, varenda blonderad mockastövel hade klapprat sin kos) var klara sa ensamma killen: "dig har jag inte sett förut, ska du labba här igen?" "nej, jag är i en annan grupp i vanliga fall." "synd!"

Det är alltid jag och den överblivna killen och jag brukade tänka att kanske kliver jag utanför situationen, ser och väljer att inte blunda. Senare slår det mig att det mer troligt är jag som är den överblivna tjejen, fet, flätfriserad och finnig med fjärr och fastnaglande blick. Och, ja jesus, om de bara visste vilka kemiskills jag besitter.



Ruski är i Täby och fyller år. Kanske att jag håller på att bli galen. Hon fick "vem ska trösta knyttet". I tjugoårspresent.