Annika Marklund skriver att den kultur mode utvecklats till är kvinnans återerövrande av sin kropp. Lagom samtidsdistanserat rycker hon i smilbanden och visst är det hon säger viktigt och till viss del riktigt. Ändå har jag svårt att föreställa mig hur något som affekterar och formar och dikterar kroppen kan vara befriande.
Vore jag född ett tiotal år tidigare, exempelvis, hade jag värkt och verkat i ett ideal på många vis diametralt motsatt dagens. Jag vet inte hur att bäst beskriva det. En klassisk timglas-siluett vore om inte missvisande så knapphändig. Jo. Dottern i grannfamiljen önskade sig ett silikoninplantat i studentpresent. Ser ni? Ni ser.
Att ambitionera dagens ideal är inte lika kostsamt. Inte värderat i pengar, åtminstone. Det räcker med att späka sig - vilket givetvis lider andra förluster. Då något slags hängivelse viktreducerande åtgärder tycks vara en regel bekräftad av de få undantagen utgår jag ifrån att de fysiska lidanden som självsvält innebär är välkända och om inte annat uppenbara. Därtill kommer den psykiska aspekten. Den är komplex och sällan förstår jag hur att ens på ett ideologiskt plan förhålla mig till den, till vad som föder vad som föder vad, om det är något djupt och själsligt förankrat som tar sig ett ytligt uttryck eller något ytligt som kommer att förankra sig djupt och själsligt... och, ja, hur dagens androgyna rättesnöre skulle kunna vara en kvinnans enmancipation begriper jag summasumarum ännu mindre.
Visst kan man hävda att kvinnokroppen slår sig fri från de epitet (”ett kvinnligt leende och kvinnans former, en välfylld byst, vackra ben, lår, midja och vackert hår” som Herman Lindqvist förkroppsligar i kvinnan och på en gång fjättrar henne i. Visst kan man det. Om det inte vore för att insparkandet av en dörr smäller igen en annan.
Exempelvis är bröst i dagens ideal bortprioriterade, bortkalkylerade. De finns inte med i bilden, i fallet, i skärningen, är i passformen betvingande. Och hur jag än vänder och vrider på mig har jag ett par bröst. Och hur jag än vänder och vrider på mig kommer jag att associera till välgödd i den högkragade, midjemarkerade, måttligt åtsmitande klänningen, mindre på grund av midjan, mer på grund av bysten. Och hur vi än vänder och vrider på det är det inte klänningen det är fel på utan mig, det är jag som tar mig fel ut i den.
Ibland tänker jag att jag borde linda brösten. Men det finns inga bysteliminerande behåar. Jag har sett efter. Och jag tänker att behåväsendet kanske inte är riktigt ajourfört. Att linda brösten känns nämligen mer naturligt än vad en vadderad variant någonsin har gjort. Vilket vidare kanske beror på att jag kläcktes utom det bröstfokuserade idealet men mer troligt på en överskuggande, allomfattande strävan efter ett komprimerande av kroppsvolymen.
Och om behån på 70-talet var ett likriktande, ett sexualiserande, ett formande från fel till rätt som i vilket "rätt" och vems "rätt"? är det idag sexuellt anspelande att inte bära behå. Att inte bära behå blir att bakåtsträvande, en emfas av bröstens sexuella symbolvärde, av bröstens definierande av kvinnlighet, ett värde och ett definierande som på många viss borde motarbetas men hallå, på vilket sätt?
Och på det hela skulle man sedan kunna applicera den lika världsomspännande som vanföreställande uppfattningen om mannen som neutrum och kvinnan som avvikelse, hur motarbetandet av den blir en tillämpning av den, för att vara krass.
Och så känner jag mig i slutändan som dödshjälpsdebatten, att jag - just i egenskap av rörd och berörd - inte anses i stånd att tänka och besluta rationellt i det som rör och berör.
4 kommentarer:
Mycket bra text!
men jag tycker ni talar om olika former av androgynitet. hon nämner en oversizeskjorta och ett mode som inte nödvändigtvis framhäver typ brösten eller som inte kräver att man ska vara leende, kvinnligt behaglig och blommig och du talar om att linda brösten. ursäkta att jag inte kan ge en lika välgenomtänkt kommentar till ett välformulerat inlägg men jag blir bara ledsen när jag läser det här för jag tycker bröst är fina och jag önskar att du också kunde tycka det och köpa fina behåar till dom på typ twilfit som varken behöver pusha eller komprimera.
godnatt
Jag försöker svara men det resulterar bara i ett långrandigt omtuggande av inlägget. Men så här: jag tror att det handlar om mer än en oversize-skjorta och dess framhävande alternativt icke-framhävande av brösten. Jag känner nämligen inte att jag har makten över min kropp och hur den kommer att uppfattas, jag tror inte att jag kan styra över dess uttryck genom att ta på mig antingen en oversize-skjorta eller något figurnära för min kropp finns fortfarande under den där skjortan eller klänningen. En kropp, liksom, påtaglig och mätbar utifrån mätmallar, mätmallar som idealet förankrat i varje betraktares öga. Dagens ideal är androgynt och jag tycker inte att man kan låta modevärlden vara ett vapen i striden om kvinnans subjektivitet och självständighet då modevärlden är så styrd av ideal. Och fastän jag tycker att bröst är fina vågar jag inte riktigt tycka det eftersom jag kommer att uppfattas som en bakåtsträvande jävla Herman Lindqvist. Det är sorgligt. Jag är ingen Herman Lindqvist. Jag tycker att det är mer Herman Lindqvist att tro att man kan komma till rätta med en vanföreställning genom att söka sig till dess polaritet och jag blir också ledsen när jag pratar om att linda brösten för det känns som att all min moralpredikan och längtan efter mer "förlåtande" ideal eller inga ideal alls kan avfärdas som humbug. Jag är ju uppenbarligen så indoktrinerad att jag inte riktigt kan tro på något annat. Inte med hjärtat, åtminstone.
jag tror jag menade såhär att ja, idealet är en bitch för också när man försöker motverka idealet så ändrar det form och skapar sig ett nytt jag. på sjuttitalet betydde frigörelse bränn bh och tighta polotröjor som också visade sig kräva en viss typ av kropp och en ny form av ideal osv osv.
men vad jag menade var också att jag idag inte upplever att det enda idealet är androgynt, att bl a modebloggskulturen inbjuder till olika ideal och att det handlar mer om acneklumpar till vinterskor än kroppar. på typ facehunter kan man ju titta på hundratals förebilder med både kroppar och bröst, utan att dom är någon herman lindqvist.
jag har aldrig heller trott på mode som någotslags feministiskt vapen, inte på någon form av girliefeminism men kan ändå inte låta bli att tro på att det ligger någon sanning i tanken.
eller, jag tror på fler ideal och jag tror att mode som mode skapar fler ideal.
Skicka en kommentar