När det/du får mig att falla måste jag ta tag i mig illa kvickt för annars tänker du falla med mig, hand-och huvudlöst, och då måste jag ta tag i både dig och mig och fastän jag blåser luft i allt som är och inte är håller vi oss omöjligt uppe. Du faller med mig för att du inte tänker ta mitt fall, säger du. Du har för mycket med dina egna fall, säger du. Istället får jag ta dina och våra fall fastän jag har mycket med mina egna fall, säger jag inte för då skulle du tycka att jag föll och du skulle falla med mig och jag skulle få ta tag i både dig och mig och fastän jag blås...
Oavsett föremålets massa och form är accelerationen vid fritt fall (luftmotståndet borträknat) konstant och lika med gravitationen, får vi lära oss. Du säger att två kroppar borde i teorin inte falla snabbare än en men jag säger att nu lever vi i praktiken så då faller jag väl hellre själv.
Jag löser tal 6 på två övningstentor utan att kika i facit. Utanför fönstret är det adventskalender. Vi ska aldrig falla mer. Vi ska vara tillkämpat glatta och glättiga. Och blogspot ska strama i smilgroparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar