when dawn breaks like a bull through the hall.
31 juli 2008
27 juli 2008
Lördag. Gamla Stan.
Och så det förenliga i oförenligheten. Den simpla estetiken. När fyrverkerierna tumlar den tropiska vinden.
Lite som att skölja hösten från halsgropen.
Jag vet aldrig hur att skilja självförverkligande från förväntanförverkligande. Kanske att andras självförverkligande översätts till min förväntan på mitt eget förverkligande. I felaktig inläsning.
Senare badade jag i en sluss.
26 juli 2008
25 juli 2008
Fredag. Bromma.
"Till Agnes PUSS"
Och aftonsolen speglar sig i de rödrappade husfasaderna.
Jag har hösten i halsgropen.
Tänker att det är så varmt att jag inte kan tänka men det är nog så varmt att jag inte kan andas.
När jag tänker på framtiden kan jag inte andas.
Jag är så himla rädd att jag inte ska kunna andas när det är framtiden.
21 juli 2008
Rip It Up. Värmlandsbro.
Sedan förstår jag inte vad jag ska prata om mer. Istället promenerar jag längsmed landsvägen i riktning Säffle och det finns ett café som heter Loket och en loppmarknad som säljer gardiner.
En gång gick min morfars mormors mor på samma väg men i motsatt riktning, barfota från Värmland till Stockholm med träskorna i handen för att inte slita klacken. I Norrköping fick hon ett barn av borgmästar Bremer. Han betalade understöd, hon startade café på Fleminggatan och gjorde stora slantar som min morfar och hans bror senare skulle supa bort/förlora i dåliga affärer.
Det är också en väg.
Men det var annorlunda förr.
Ibland önskar jag att det var annorlunda nu.
En gång gick min morfars mormors mor på samma väg men i motsatt riktning, barfota från Värmland till Stockholm med träskorna i handen för att inte slita klacken. I Norrköping fick hon ett barn av borgmästar Bremer. Han betalade understöd, hon startade café på Fleminggatan och gjorde stora slantar som min morfar och hans bror senare skulle supa bort/förlora i dåliga affärer.
Det är också en väg.
Men det var annorlunda förr.
Ibland önskar jag att det var annorlunda nu.
16 juli 2008
Onsdag. Bromma.
Jag tycker nog om konstateranden. De är uttömliga.
Sätter punkt men kanske på ett utmynnande vis.
Kanske lånar tvättmedel i ett plåtmått.
Det är torkväder.
-
Sätter punkt men kanske på ett utmynnande vis.
Kanske lånar tvättmedel i ett plåtmått.
Det är torkväder.
-
14 juli 2008
13 juli 2008
Söndag. Ingarö.
En främmande tvål i huden. På backen hänger hon tvätt. Låtit mala om fyrtiofem år att växa samman och förlusten. Hon träffade sin första förälskelse tillika livskamrat när hon var nitton. Jag stryker katten över ryggen. I fönsterglasen deformeras världen. Jag är nitton och har nog lämnat det här med förälskelse bakom mig.
12 juli 2008
Lördag. Inte i Småland.
Jag önskar mig till sommarfesten, till Maja, till Småland. Kanske till Värmland, att lyssna på lövverken. Vart som helst egentligen.
Jag gav det ett slut, åtminstone. Och slutligen.
Jag gav det ett slut, åtminstone. Och slutligen.
08 juli 2008
Tisdag. Alvik.
Att bära brev är lite som att låta sig idiotförklaras med sin intelligens eller geniförklaras med sin dumhet. Eller spelar jag för högt, nu igen?
För somliga dagar, dagar då jag cyklar kontorets tyngsta villadistrikt i bombastiska skyfall, klämmer fingertopparna blåa i brevinkasten, bryter naglar på buntremmar, får frossa till kvällen och öron som tjuter av blod som spränger och jag tänker att jag skulle kunna betala en dagslön bara för att slippa, då blir jag lite stolt, tänker att mig kan man räkna med, jag är inte den som är den, den som räds att ta i, näe. Jag kategoriseras arbetare och med det tillstöter rätten att klaga, rätten till bitterhet, rätten att svära långa litanior över nockebyeliten och klapprande klackar på de ansade grusgångarna, över vrålåken och hästransporterna och släpvagnarna med lyxjakt som är parkerade på uppfarterna precis så att jag inte kommer åt brevlådan utan att ställa cykeln och pressa pedalen mot blåmärket på vaden, över de inbrottsäkra inkasten i källarfönstren som tvingar mig att klättra långa, hala trappor, över reklamen. Men här tvistas med ens resonemanget, kompliceras i vetskapen om att jag gör det här av fri vilja, att jag inte är dömd till brevbärande, i vetskapen om att mitt liv utformas utefter vissa omständigheter och förutsättningar och privilegier som kan göra mig till något annat och det kommer de också. Det fråntar mig rätten att klaga, rätten till bitterhet, rätten att svära långa litanior. Det gör mig till en parasit och gästspelande, att nicka, tacka, ta emot, att avlasta. Att inte dumpa reklamen.
För somliga dagar, dagar då jag cyklar kontorets tyngsta villadistrikt i bombastiska skyfall, klämmer fingertopparna blåa i brevinkasten, bryter naglar på buntremmar, får frossa till kvällen och öron som tjuter av blod som spränger och jag tänker att jag skulle kunna betala en dagslön bara för att slippa, då blir jag lite stolt, tänker att mig kan man räkna med, jag är inte den som är den, den som räds att ta i, näe. Jag kategoriseras arbetare och med det tillstöter rätten att klaga, rätten till bitterhet, rätten att svära långa litanior över nockebyeliten och klapprande klackar på de ansade grusgångarna, över vrålåken och hästransporterna och släpvagnarna med lyxjakt som är parkerade på uppfarterna precis så att jag inte kommer åt brevlådan utan att ställa cykeln och pressa pedalen mot blåmärket på vaden, över de inbrottsäkra inkasten i källarfönstren som tvingar mig att klättra långa, hala trappor, över reklamen. Men här tvistas med ens resonemanget, kompliceras i vetskapen om att jag gör det här av fri vilja, att jag inte är dömd till brevbärande, i vetskapen om att mitt liv utformas utefter vissa omständigheter och förutsättningar och privilegier som kan göra mig till något annat och det kommer de också. Det fråntar mig rätten att klaga, rätten till bitterhet, rätten att svära långa litanior. Det gör mig till en parasit och gästspelande, att nicka, tacka, ta emot, att avlasta. Att inte dumpa reklamen.
04 juli 2008
03 juli 2008
02 juli 2008
Onsdag. Bromma.
Självständighet. Det brukar vara min enda referens och tillflykt när andra hänger sig åt tvåsamheter.
Jag kan självförverkliga, odla min trädgård, flytta till Berlin och USA, åka till Indien, hitta mig själv. Jag behöver inte känna vavavarför när någon väljer att åka hem till sin förort istället för till mig, behöver inte ligga sömnlös och värkande bara för att jag är så van vid att någon ligger bredvid, jag kan gå ut när jag vill, hem med vem jag vill.
Men emellanåt undrar jag givetis vem jag försöker lura egentligen - jag är varken särskilt ensam eller stark och faller itu när jag inte har någon att konstruera något kring, när jag inte får ett sms mitt i natten som säger "det är rätt enkelt, helst av allt vill jag träffa dig", som undrar "vad gör du var är du kom till mig?" som samlas till troféer att ensamma utgöra inkorgen med undantag för något episkt från Miranda eller kanske något annat historieskrivande, som blir till något existensberättigande, självbevarande.
Men som beroenden tillstår är det destruktivt till sin natur, ofrånkomligen för det mig till samma slut men på olika vägar. Någon som är charmig och humoristisk och rätt briljant, som får mig att känna mig speciell och utvald fastän jag bara är en av många (eller just därför), som är lättillgänglig och bor centralt, säkert i andra hand på Södermalm, som vill ses bara på natten kvart i tre eller kanske halvtvå ibland. Som vill gå en promenad eller ses en vardagskväll en eller kanske två gånger precis i början av de två månader som hela grejen på sin höjd varar. Som gör att jag känner mig otillräcklig för att jag ser det för vad det är men inte kan ta det för vad det är, som lämnar mycket att önska och därmed en vision om att det egentligen är så himla rätt.
Någon svårmodigt resonerande som studerar något humanistiskt eller samhällsorienterat och bor i studentlägenhet. Som rider på prettovågen och fastnar där, som inte degenerat för en hippt okonstlad jargong och weekday, som tycker att det är attraktivt att jag har läst Tolstoj, Kafka och förmodligen de gamla grekerna också. Som gärna relaterar till vedertagna sanningar men aldrig reflekterar över den vedertagna sanningen som begrepp eller icke-begrepp, som tycker att jag är filosofisk och en fin flicka, som begär personligheten likaväl som kroppen men allra mest en fullkomligande kombination av de båda, som vill ge samma sak tillbaka, som lämnar ingenting att önska och just därför allt att önska.
Men egentligen handlar det mindre om vad andra känner och mer om vad jag inte känner. För jag känner inte längre. En gång kände jag. Då var jag förållandevis nybakad och oerfaren, jag hade visioner, ambitioner och illusioner. Då fanns hög moral och ädel värdering, det var äkta och självutplånande och i vetskapen om att snart släppa taget gjorde det ont att hålla om. To fall apart in parts.
Med tiden transformerades jag till något känslostympat och monstruöst, egennyttigt och omoraliskt. Jag vill hitta tillbaka, känner att jag vill känna men känner inte.
Å andra sidan var det aldrig besvarat och kanske mer en besatthet än en känsla.
Fantombesatthet.
Jag kan självförverkliga, odla min trädgård, flytta till Berlin och USA, åka till Indien, hitta mig själv. Jag behöver inte känna vavavarför när någon väljer att åka hem till sin förort istället för till mig, behöver inte ligga sömnlös och värkande bara för att jag är så van vid att någon ligger bredvid, jag kan gå ut när jag vill, hem med vem jag vill.
Men emellanåt undrar jag givetis vem jag försöker lura egentligen - jag är varken särskilt ensam eller stark och faller itu när jag inte har någon att konstruera något kring, när jag inte får ett sms mitt i natten som säger "det är rätt enkelt, helst av allt vill jag träffa dig", som undrar "vad gör du var är du kom till mig?" som samlas till troféer att ensamma utgöra inkorgen med undantag för något episkt från Miranda eller kanske något annat historieskrivande, som blir till något existensberättigande, självbevarande.
Men som beroenden tillstår är det destruktivt till sin natur, ofrånkomligen för det mig till samma slut men på olika vägar. Någon som är charmig och humoristisk och rätt briljant, som får mig att känna mig speciell och utvald fastän jag bara är en av många (eller just därför), som är lättillgänglig och bor centralt, säkert i andra hand på Södermalm, som vill ses bara på natten kvart i tre eller kanske halvtvå ibland. Som vill gå en promenad eller ses en vardagskväll en eller kanske två gånger precis i början av de två månader som hela grejen på sin höjd varar. Som gör att jag känner mig otillräcklig för att jag ser det för vad det är men inte kan ta det för vad det är, som lämnar mycket att önska och därmed en vision om att det egentligen är så himla rätt.
Någon svårmodigt resonerande som studerar något humanistiskt eller samhällsorienterat och bor i studentlägenhet. Som rider på prettovågen och fastnar där, som inte degenerat för en hippt okonstlad jargong och weekday, som tycker att det är attraktivt att jag har läst Tolstoj, Kafka och förmodligen de gamla grekerna också. Som gärna relaterar till vedertagna sanningar men aldrig reflekterar över den vedertagna sanningen som begrepp eller icke-begrepp, som tycker att jag är filosofisk och en fin flicka, som begär personligheten likaväl som kroppen men allra mest en fullkomligande kombination av de båda, som vill ge samma sak tillbaka, som lämnar ingenting att önska och just därför allt att önska.
Men egentligen handlar det mindre om vad andra känner och mer om vad jag inte känner. För jag känner inte längre. En gång kände jag. Då var jag förållandevis nybakad och oerfaren, jag hade visioner, ambitioner och illusioner. Då fanns hög moral och ädel värdering, det var äkta och självutplånande och i vetskapen om att snart släppa taget gjorde det ont att hålla om. To fall apart in parts.
Med tiden transformerades jag till något känslostympat och monstruöst, egennyttigt och omoraliskt. Jag vill hitta tillbaka, känner att jag vill känna men känner inte.
Å andra sidan var det aldrig besvarat och kanske mer en besatthet än en känsla.
Fantombesatthet.
01 juli 2008
Tisdag. Bromma.
Idag tittade jag på Stockholmsromantisk, retronostalgisk, lättsmulten Lennart Nilsson och mer gäckande AES+F:s Last Riot som det talats så mycket om (- hos thejetsetjuntarna , exempelvis). Litteraturvetenskapen tycks ha manipulerat mig till att dra snäva paralleller, eliminerat ett
eget resonemang till förmån för ett konkret (abstrakt?), objektivt (med vetskap om att all objektivitet är subjektiv )artbestämning och kontextualisering; orienterar och bestämmer mot samtida influenser, refererar bara i termer av samhällskritik/i linje med samtida ideologi men absolut inte i ett konstnärsbiografiskt perspektiv. Men efter ett och ett halvt varv och lite eftertanke tillät jag mig uppenbarligen att uppskatta det allmänt vedertagna (men sedan ett tag övergivna och missförstådda (kanske just därför övergivet), trodde jag) oxymoronet destruktivitetens skönhet, vackert våld et cetera. När andra överväldigades till andnöd av kampsporter, brutalitet, blod, förgörelse och förgängelse ansåg jag det vara en omöjlig ekvation och avskydde det därefter, vägrade reflektera över Apollinaires skyttegravar.
Alltets förgänglighet, min föränderlighet. Och civilisationens förintelse. Uppenbarligen.
Försökte förskingra mitt presentkort på NK men märkte att 500 kronor inte tar en till en whyredskjorta trots 30-50 procent realisation och fastän den bara känns sådär. Kanske till en ansiktskräm.
Tittade också på de mer överkomliga kedjorna, på realisationsplaggen jag inte ville ha och icke-realisationsplaggen jag ville ha.
Istället för F12 med Tove och öl med Isak cyklade jag fram och tillbaka till Fridhemsplan med blodsmak och lite i villaidyll där jag en gång burit brev. Jag har inga pengar att gå ut för men märkligt nog bekommer det mig inte särskilt. En höst var jag arton och ute entvåtre gånger i veckan med tågluffsgin i petflaska. Men det fanns andra hållhakar och lockbeten då och allting förändras vart man än går och det kunde ju inte alltid (aldrig) vara så (vi två).
Dessutom vet jag inte hur man åker hem längre - med strejkande 198 i allmänhet och själv i synnerhet.
eget resonemang till förmån för ett konkret (abstrakt?), objektivt (med vetskap om att all objektivitet är subjektiv )artbestämning och kontextualisering; orienterar och bestämmer mot samtida influenser, refererar bara i termer av samhällskritik/i linje med samtida ideologi men absolut inte i ett konstnärsbiografiskt perspektiv. Men efter ett och ett halvt varv och lite eftertanke tillät jag mig uppenbarligen att uppskatta det allmänt vedertagna (men sedan ett tag övergivna och missförstådda (kanske just därför övergivet), trodde jag) oxymoronet destruktivitetens skönhet, vackert våld et cetera. När andra överväldigades till andnöd av kampsporter, brutalitet, blod, förgörelse och förgängelse ansåg jag det vara en omöjlig ekvation och avskydde det därefter, vägrade reflektera över Apollinaires skyttegravar.
Alltets förgänglighet, min föränderlighet. Och civilisationens förintelse. Uppenbarligen.
Försökte förskingra mitt presentkort på NK men märkte att 500 kronor inte tar en till en whyredskjorta trots 30-50 procent realisation och fastän den bara känns sådär. Kanske till en ansiktskräm.
Tittade också på de mer överkomliga kedjorna, på realisationsplaggen jag inte ville ha och icke-realisationsplaggen jag ville ha.
Istället för F12 med Tove och öl med Isak cyklade jag fram och tillbaka till Fridhemsplan med blodsmak och lite i villaidyll där jag en gång burit brev. Jag har inga pengar att gå ut för men märkligt nog bekommer det mig inte särskilt. En höst var jag arton och ute entvåtre gånger i veckan med tågluffsgin i petflaska. Men det fanns andra hållhakar och lockbeten då och allting förändras vart man än går och det kunde ju inte alltid (aldrig) vara så (vi två).
Dessutom vet jag inte hur man åker hem längre - med strejkande 198 i allmänhet och själv i synnerhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)