Tisdag. Alvik.

Att bära brev är lite som att låta sig idiotförklaras med sin intelligens eller geniförklaras med sin dumhet. Eller spelar jag för högt, nu igen?
För somliga dagar, dagar då jag cyklar kontorets tyngsta villadistrikt i bombastiska skyfall, klämmer fingertopparna blåa i brevinkasten, bryter naglar på buntremmar, får frossa till kvällen och öron som tjuter av blod som spränger och jag tänker att jag skulle kunna betala en dagslön bara för att slippa, då blir jag lite stolt, tänker att mig kan man räkna med, jag är inte den som är den, den som räds att ta i, näe. Jag kategoriseras arbetare och med det tillstöter rätten att klaga, rätten till bitterhet, rätten att svära långa litanior över nockebyeliten och klapprande klackar på de ansade grusgångarna, över vrålåken och hästransporterna och släpvagnarna med lyxjakt som är parkerade på uppfarterna precis så att jag inte kommer åt brevlådan utan att ställa cykeln och pressa pedalen mot blåmärket på vaden, över de inbrottsäkra inkasten i källarfönstren som tvingar mig att klättra långa, hala trappor, över reklamen. Men här tvistas med ens resonemanget, kompliceras i vetskapen om att jag gör det här av fri vilja, att jag inte är dömd till brevbärande, i vetskapen om att mitt liv utformas utefter vissa omständigheter och förutsättningar och privilegier som kan göra mig till något annat och det kommer de också. Det fråntar mig rätten att klaga, rätten till bitterhet, rätten att svära långa litanior. Det gör mig till en parasit och gästspelande, att nicka, tacka, ta emot, att avlasta. Att inte dumpa reklamen.