Onsdag. Bromma.

Självständighet. Det brukar vara min enda referens och tillflykt när andra hänger sig åt tvåsamheter.
Jag kan självförverkliga, odla min trädgård, flytta till Berlin och USA, åka till Indien, hitta mig själv. Jag behöver inte känna vavavarför när någon väljer att åka hem till sin förort istället för till mig, behöver inte ligga sömnlös och värkande bara för att jag är så van vid att någon ligger bredvid, jag kan gå ut när jag vill, hem med vem jag vill.
Men emellanåt undrar jag givetis vem jag försöker lura egentligen - jag är varken särskilt ensam eller stark och faller itu när jag inte har någon att konstruera något kring, när jag inte får ett sms mitt i natten som säger "det är rätt enkelt, helst av allt vill jag träffa dig", som undrar "vad gör du var är du kom till mig?" som samlas till troféer att ensamma utgöra inkorgen med undantag för något episkt från Miranda eller kanske något annat historieskrivande, som blir till något existensberättigande, självbevarande.

Men som beroenden tillstår är det destruktivt till sin natur, ofrånkomligen för det mig till samma slut men på olika vägar. Någon som är charmig och humoristisk och rätt briljant, som får mig att känna mig speciell och utvald fastän jag bara är en av många (eller just därför), som är lättillgänglig och bor centralt, säkert i andra hand på Södermalm, som vill ses bara på natten kvart i tre eller kanske halvtvå ibland. Som vill gå en promenad eller ses en vardagskväll en eller kanske två gånger precis i början av de två månader som hela grejen på sin höjd varar. Som gör att jag känner mig otillräcklig för att jag ser det för vad det är men inte kan ta det för vad det är, som lämnar mycket att önska och därmed en vision om att det egentligen är så himla rätt.
Någon svårmodigt resonerande som studerar något humanistiskt eller samhällsorienterat och bor i studentlägenhet. Som rider på prettovågen och fastnar där, som inte degenerat för en hippt okonstlad jargong och weekday, som tycker att det är attraktivt att jag har läst Tolstoj, Kafka och förmodligen de gamla grekerna också. Som gärna relaterar till vedertagna sanningar men aldrig reflekterar över den vedertagna sanningen som begrepp eller icke-begrepp, som tycker att jag är filosofisk och en fin flicka, som begär personligheten likaväl som kroppen men allra mest en fullkomligande kombination av de båda, som vill ge samma sak tillbaka, som lämnar ingenting att önska och just därför allt att önska.

Men egentligen handlar det mindre om vad andra känner och mer om vad jag inte känner. För jag känner inte längre. En gång kände jag. Då var jag förållandevis nybakad och oerfaren, jag hade visioner, ambitioner och illusioner. Då fanns hög moral och ädel värdering, det var äkta och självutplånande och i vetskapen om att snart släppa taget gjorde det ont att hålla om. To fall apart in parts.
Med tiden transformerades jag till något känslostympat och monstruöst, egennyttigt och omoraliskt. Jag vill hitta tillbaka, känner att jag vill känna men känner inte.

Å andra sidan var det aldrig besvarat och kanske mer en besatthet än en känsla.

Fantombesatthet.