Onsdag. Bromma.

Jag packar planlöst. Lägger plagg till plagg. Kanske skönt att släppa taget.

Nyss tappade jag ett ägg i köksgolvet. Jag såg det hända, glida ur händerna. Jag kände det hända, kände det glida ur händerna. Men reagerade inte.
Det slog mig att så fungerar jag nästan alltid. Jag har lätt för att läsa, att ta in, strukturera, förstå, memorera. Men jag tar aldrig ställning, reagerar inte, överväger inte, bearbetar inte. Jag tror att jag har ältat det förut - rädslan för att formulera en åsikt, ovissheten om vad som faktiskt är min åsikt och inte en influens, ovissheten kring var jag slutar och omvärlden tar vid (i vidare led ovissheten kring om det finns ett jag och om det ens finns ett finns - men jag känner, alltså är jag!)?

Lyssnar på Until we Bleed - Kleerup feat. Lykke Li om och om igen. Är det i sig ett ställningstagande, en reaktion? Ett bevis för att jag finner den estetiskt tilltalande utifrån en individuell estetisk premiss? Eller för att du spelade den när vi vaknade?