Söndag. Lundagatan.

Och söndagssolen är kall och vilseleder mig i tiden och rummet och jag vet inte längre om det är tidig vår eller ansatsen till höst.



Du sa en gång att jag med mina osofta bagage uppenbarligen faller för osofta killar.
Du skulle kunna kalla det självinsikt.




































Nu har jag staplat sakerna ur lådorna på Lundagatorna.
Vi pratar i etern genom väggen.

Lördag. Bromma.

Jag fostrades att tro på Gud. Ibland när jag berättar det får folk något litet spänt i blicken; de visualiserar en fanatisk hemgärd och refererar kanske lite till sekterism och antroposofer.
Men så var det inte. Så är det inte. Det var snarare något som i periferien gjorde sig påmint; inte didaktiskt, snarare en amoralitet, en ej ifrågasatt instans med sin plats i himlen lika självklar som mormor och morfar i Tegnérlunden.



Ibland bad jag till Gud, exempelvis då mamma och pappa var osams. Då bad jag Gud att de skulle pussas istället och skratta och inte skilja sig utan återställa ordningen.
Ibland bad jag till Gud, exempelvis då någon av mina systrar hade gått ut efter middagen och inte kommit in fastän klockan var läggdags eller mer. Då bad jag till Gud att systern skulle se hemtrevnaden lysa i köksfönstret och inte ta emot choklad av en gubbe i skogen.
Ibland var jag i kyrkan också. Ofta var det jul. Jesus på korset var lite gul i hyn och min storasyster sjöng solo i uggleutstyrsel.




En gång hänvisade jag till Gud när jag lekte fattiga barn med en kompis. Då tittade hon uppfordrande på mig och sa: "Men Gud finns ju inte!" och jag gick hem med insikten ekandes i huvudet. Visserigen hade jag ifrågasatt Gud som väsen redan. På lekskolan avfärdade min kompis Gud i egenskap av den skäggiga gubbe som i barnbibeln illustrerades, hon trodde mer på ett allt genomsyrande väsen. Därför gjorde jag också det. Jag tänkte att Gud kanske var lite som dimman på ängarna, vaktade världen medan människan sov på natten.

Men efter den dagen fanns inte dimman på ängarna längre.



En gång konfirmerade jag mig iallafall. Då åker man på läger och där blir man salig. Det blir alla. Där ber man morgon, bords - och kvällsbön, trallar populärkyrkliga, gitarriffiga ungdomspsalmer och trär handlederna med radband. I utvärderande enkäter bedyrar man hur tron har stärkts och livsperspektiven vidgats. En del ligger med ledarna.

Sedan kommer man hem. Man generas lite vid tanken på den andliga gemenskapen, gräver undan bibeln och radbanden, hävdar och inser att man alls inte hyser Gud någon tilltro och när man är arton går man ur svenska kyrkan för att slippa betala kyrkskatt eller betalar ändå för att man kanske en dag vill gifta sig eller för att man vill bevara kulturarvet.




Ofta upplever jag att jag söker något slags andlig upplevelse - mindre som i populärkyrkliga, gittarriffiga ungdomspsalmer och mer som i de där rusande nätterna som svindlar när jag blundar och allt av någon outgrundlig anledning är rätt okej ändå och jag ser allt för vad det är när jag tar vägen genom parken.

Det paradoxala är att det oftast är i de perioder då jag går ut som mest som jag mår som sämst och livet ter sig som mest andefattigt. Givetvis säger det mindre om utelivet och mer om mitt förhållade till mig och mitt förhållande till utelivet och mitt förhållande till hur jag förhåller mig till utelivet.
Vidare förklarar det vilken mentalitet som söker sig till de populärkyrliga, gitarriffiga ungdomspsalmerna och därmed vad detta sökande förmodligen substituerar.

Fredag. Bromma.

fair farewells
























-

Torsdag. Bromma.

Naturvetenskapen ger rykte om sig att vara en absolut sanning, trofast och obeveklig i en tillvaro där vi annars aldrig så noga kan veta, där vi ledsagas i växelverkan och paradoxer och urvattnade begrepp.
Liksom döden obestridlig.

Han är född 1929 och lektor i kemi och vitklädd och liksom förblindad i sin iver och han säger på ett ungefär att man i Schweiz försöker utvinna massa ur energi, att tusentals kemister jäktar och jagar en Higgspartikel, en partikel som kanske inte finns men som måste finnas eftersom den grundläggande, naturvetenskapliga teorin - det vill säga hela den naturvetenskapliga förklaringsmodell utifrån vilken all forskning, vår världsuppfattning, min självuppfattning, utgår - bygger på en idé om denna Higgspartikel.

Han är född 1929 och lektor i kemi och vitklädd och liksom förblindad i sin iver för under hans livstid har förklaringsmodellen anpassats fem gånger.
Intill döden obestridlig.





Att investera sin framtid i en idé.
Eller.






Att investera i sin framtid är ingen idé.

Tisdag. Universitetet.

Morgonluften är så klar och kall och nästan metallisk som de där bländande vinterdagarna som knastrar under skosulor och i luftrören.
Att befinna sig i strömmen, välla upp ur jorden och klappra målmedvetet på de asfalterade gångvägarna. Att minnas med lättnad hur jag med lättnad vek av åt vänster.
Nu följer jag i bolmande schampoångor. Tålmodigt.

Jag ska aldrig förstå varifrån de kommer, vart de är på väg. Undrar alltid av vad lever de, undrar aldrig av vad lever studiemedel?
Undrar vart de ska hitta bo. Undrar vart de bor.


Ur någon anonym skara bryter han sig loss och rusar ned för slänten, rasar rakt i armar och om halsar och jag säger hello och bubblar lite som när jag hittade Christina i bäddsoffan hos Matilda och hon var så fin när hon sov att jag inte ville andas. Mina händer luktar nostalgiskt av universitetstvål.


Bläddrar i all kurslitteratur utom den naturvetenskapliga. Kanske för att kemiboken heter "Modell och verklighet"; den luktar färgtryck och andas gymnasiedidaktik, säger:

"I kemi förflyttar vi oss ständigt mellan att observera det som syns i verkligheten och att beskriva det osynliga samspelet mellan atomerna." […]

Tänker på att översätta inifrån till utanpå, utifrån till inuti; att det kanske inte är så stor skillnad på kemi och psykoanalys.
Och internationella relationer.

Måndag. Bromma.

there is no maidway to heaven
































-

Lördag. Bromma.

thinking 'bout tomorrow













































---

Torsdag. Bromma.

Köpte studentrabatterade oförståelser för fyrahundrafyrtionio kronor. Glömde dem strax igen.

Tänker såklart att if I was young, I'd flee this town I'd bury my dreams underground as did I, we drink to die, we drink tonight, undrar hur ungt är ung ungefär.

Onsdag. Ekerö.

Kan man tro på en naturens inbyggda vishet? Motiverad i förlopp och fenomen. Får man tro på en naturens inbyggda vishet? Motiverad i förlopp och fenomen.
Kanske att människan påskriver naturen dess vishet? Eller är det bara vad vi väljer att tro?
På förskolan trär de rönnbär på björntråd. Rönnbären har väl aldrig varit så tidiga, då dignande, så mogna, så många.
Mycket rönnbär betyder riktig vinter riklig snö, säger de och ljusa jublar rösterna.
Mycket rönnbär betyder oriktig vinter ingen snö bara en utdragen livlös känsla av intighet, tänker jag för trädgrenen är klok nog att inte bära bördan två gånger på ett år.
Mycket rönnbär betyder riklig vinter riktig snö, säger de för träden är kloka nog att bringa bären - fåglarnas buffert och föda.


Då jag löser ett matematiskt problem, då jag förstår kroppsliga mekanismer och reaktioner och förlopp, då det synbart kaotiska förklaras i ordning och struktur, då rusar endorfiner och det är väl vad som håller liv i de där lågorna som flämtar för att leta, lösa och läka.


Men att tro på en naturens inbyggda vishet är farligt. Det kan legitimera låsta strukturer, frysa obalanser, den skeva maktbalansen, förklara en hel förbannad världsordning i biologier och åtskilda biologier, förankring och icke-förankring.

Eller är det tvärtom de låsta strukturerna, frysta obalanserna, skeva maktbalanserna som tvingar oss till att påskriva naturen dess inbyggda vishet, är den konstruerade tron på naturens inbyggda vishet en yttersta och sista rest av självbevarelsedrift, en självbevarelsedrift synonym med självets undergång. I långa lopp och stora helan.


Jag vet inte.

Jag vet bara att det inte är så konstigt att tilltalas av moderskap, att det inte är så konstigt alls, att ty sig till den enda position i vilken oumbärlighet, oersättlighet och ovärderlighet motiveras i egenskap av egenskapen kvinna, att det inte är konstigt alls i ett samhälle där mindervärde indirekt och direkt eller oavsett skrivs en på näsan, i ett samhälle som kräver jämställdhet på ojämställda villkor, som lika delar ledighet, berömmer hans närvaro, dömer ut hennes frånvaro.



Jag vet verkligen inte;
att lösa och läka.

Torsdag. De Geersgatan.

Senare skulle jag uppleva fartstreck och åkerlappar, barrskog, regnsmatter, kor i hagar, stugknut, stationshus och anonyma köpingar. Industristank i bullrande fönsterglipor. Och telefonledningarna som böljar så hypnotiskt och taktfast.
En pappa med skrynklig skjorta räddar pennor och kryper i gången. Han har så snälla, bruna ögon, sådana som jag önskar kunde förälska sig lite i mig någon gång. Mamman har det röda håret i en ljusrosa hårsnodd, glasögon, loosefit-jeans och foträta skor.
Jag förstår att de är bra människor.
Att de fortfarande försöker. Kanske lite för välutbildade och högavlönade och oumbärliga för att spendera tillräckligt med tid med barnen - jag bara spekulerar.


Ibland låtsas jag att jag är någon annanstans, lite längre söderut - kanske i ett pittoreskt Frankrike, att jag måste orientera mig med karta och det går ganska bra för i Haga är det fint och jag begriper inte riktigt hur spårvagnarna fungerar och det blåser salta vindar och jag får sms från tele2. Att reda sig själv i främmande miljöer, ordna tankar, dricka kaffe med mig själv, på Café. Själv.

Onsdag. Bromma.

Herregud.

Stirrar i fönsterglasen i entvåtre timmar i fyrafemsex dagar.

Önskar mig någon som berättar historier från tillvaron bortom 167 72/73, någon som väljer musik så att låtarna slipper shuffla sig själva, någon som låter mig vara tyst tills jag kanske fungerar igen.


Herregud.

Söndag. Bromma.

Erik de Vahl är brevbärare. Det är jag också.

Antagligen är det så långt våra likheter sträcker sig. Liksom likheterna andra brevbärare emellan. Brevbärare kan vara gamla och unga, lätta och tunga, en del kan filosofera kring vatten på mars, andra om liv i rymden och en tredje tolererar inte en samtida hbt-vänlighet och jag är kanske inte så fritänkande heller när jag inser min intolerans mot intoleransen.

Erik de Vahl försöker förstå sig på 80-talisterna, försöker kartlägga min generation. Det gör jag också.
Erik de Vahl tror att det är ganska signifikant för vår generation att låtsas göra något på en grund men nog i själva verket göra den på en annan, exempelvis att via Kina ta sig till Nordkorea för att tillverka jeans. Det gör jag också. Men jag tänker att de gör det på en god grund och inte på en låtsad god grund. Låter mig imponeras istället för att förfäras.
Jag tänker också att jag nog är ganska olik min generation. Att jag är brevbärare är kanske min främsta bevisföring. Om jag vore ett barn av min tid skulle jag vara anställd på Whyred eller Acne, jag skulle frilansa, jobba med pr, knulla Beckmans, hypa svartklubbar på Facebook, vara en god nätverkare, maskera förlusten av mitt egenvärde, av min existensberättigande originalitet genom att anse lyxpopens framgång vara synonym med dess säkra och i inflation manifesterade död, kanske ha högre månadsinkomst än min mamma.
Vid närmre eftertanke är jag nog rätt märkt av min generation. Men det går emot den identitetsfixerade tidsandan att erkänna då jag endast verkar i det fördolda och inte stationerar epitet entreprenörskap.

Erik de Vahl säger att vår generation nog är ganska lik våra föräldrars men kanske lite osäkrare, lite ängsligare, och jag tänker att Erik de Vahl har nog rätt.
Vi är den första generationen som har det sämre än våra föräldrar. Vi anklagas för att vara bortskämda, spilla år och livstider på att hitta vägen, finna själen när vi egentligen faller mellan stolarna, begränsas i de obegränsade möjligheternas omöjlighet, förväntas utforma våra liv i en värld och miljö som vi tar död på just genom att leva och utforma våra liv, där identiteten är vårt främsta varumärke samtidigt som vi fostras till en misstro på individens förmåga att förändra.

Och vad följer på post-modernismen, hur kliver kulturens växelverkande framåtanda, vad nyskapar när allting skapats?

På datorn hittar jag Janis Joplin och Bob Dylan i en "I Got You Babe" - duett. I Joplins röst blir jag trygg, i den enkla ljudmattan, den raspiga ljudupptagningen. Lite som i rösterna som klingar klämkäcka i gammal film.
Joplin dog tjugosju år gammal i en överdos heroin. Det förklarade vår lärare på en musiklektion. Hon förklarade även hur ful Janis Joplin var.


Jag vet inte vari det motiveras.
Men jag har läst fältmätning. Det har nog inte Erik de Vahl.