Tisdag. Universitetet.

Morgonluften är så klar och kall och nästan metallisk som de där bländande vinterdagarna som knastrar under skosulor och i luftrören.
Att befinna sig i strömmen, välla upp ur jorden och klappra målmedvetet på de asfalterade gångvägarna. Att minnas med lättnad hur jag med lättnad vek av åt vänster.
Nu följer jag i bolmande schampoångor. Tålmodigt.

Jag ska aldrig förstå varifrån de kommer, vart de är på väg. Undrar alltid av vad lever de, undrar aldrig av vad lever studiemedel?
Undrar vart de ska hitta bo. Undrar vart de bor.


Ur någon anonym skara bryter han sig loss och rusar ned för slänten, rasar rakt i armar och om halsar och jag säger hello och bubblar lite som när jag hittade Christina i bäddsoffan hos Matilda och hon var så fin när hon sov att jag inte ville andas. Mina händer luktar nostalgiskt av universitetstvål.


Bläddrar i all kurslitteratur utom den naturvetenskapliga. Kanske för att kemiboken heter "Modell och verklighet"; den luktar färgtryck och andas gymnasiedidaktik, säger:

"I kemi förflyttar vi oss ständigt mellan att observera det som syns i verkligheten och att beskriva det osynliga samspelet mellan atomerna." […]

Tänker på att översätta inifrån till utanpå, utifrån till inuti; att det kanske inte är så stor skillnad på kemi och psykoanalys.
Och internationella relationer.