Torsdag. De Geersgatan.

Senare skulle jag uppleva fartstreck och åkerlappar, barrskog, regnsmatter, kor i hagar, stugknut, stationshus och anonyma köpingar. Industristank i bullrande fönsterglipor. Och telefonledningarna som böljar så hypnotiskt och taktfast.
En pappa med skrynklig skjorta räddar pennor och kryper i gången. Han har så snälla, bruna ögon, sådana som jag önskar kunde förälska sig lite i mig någon gång. Mamman har det röda håret i en ljusrosa hårsnodd, glasögon, loosefit-jeans och foträta skor.
Jag förstår att de är bra människor.
Att de fortfarande försöker. Kanske lite för välutbildade och högavlönade och oumbärliga för att spendera tillräckligt med tid med barnen - jag bara spekulerar.


Ibland låtsas jag att jag är någon annanstans, lite längre söderut - kanske i ett pittoreskt Frankrike, att jag måste orientera mig med karta och det går ganska bra för i Haga är det fint och jag begriper inte riktigt hur spårvagnarna fungerar och det blåser salta vindar och jag får sms från tele2. Att reda sig själv i främmande miljöer, ordna tankar, dricka kaffe med mig själv, på Café. Själv.