Onsdag. Ekerö.

Kan man tro på en naturens inbyggda vishet? Motiverad i förlopp och fenomen. Får man tro på en naturens inbyggda vishet? Motiverad i förlopp och fenomen.
Kanske att människan påskriver naturen dess vishet? Eller är det bara vad vi väljer att tro?
På förskolan trär de rönnbär på björntråd. Rönnbären har väl aldrig varit så tidiga, då dignande, så mogna, så många.
Mycket rönnbär betyder riktig vinter riklig snö, säger de och ljusa jublar rösterna.
Mycket rönnbär betyder oriktig vinter ingen snö bara en utdragen livlös känsla av intighet, tänker jag för trädgrenen är klok nog att inte bära bördan två gånger på ett år.
Mycket rönnbär betyder riklig vinter riktig snö, säger de för träden är kloka nog att bringa bären - fåglarnas buffert och föda.


Då jag löser ett matematiskt problem, då jag förstår kroppsliga mekanismer och reaktioner och förlopp, då det synbart kaotiska förklaras i ordning och struktur, då rusar endorfiner och det är väl vad som håller liv i de där lågorna som flämtar för att leta, lösa och läka.


Men att tro på en naturens inbyggda vishet är farligt. Det kan legitimera låsta strukturer, frysa obalanser, den skeva maktbalansen, förklara en hel förbannad världsordning i biologier och åtskilda biologier, förankring och icke-förankring.

Eller är det tvärtom de låsta strukturerna, frysta obalanserna, skeva maktbalanserna som tvingar oss till att påskriva naturen dess inbyggda vishet, är den konstruerade tron på naturens inbyggda vishet en yttersta och sista rest av självbevarelsedrift, en självbevarelsedrift synonym med självets undergång. I långa lopp och stora helan.


Jag vet inte.

Jag vet bara att det inte är så konstigt att tilltalas av moderskap, att det inte är så konstigt alls, att ty sig till den enda position i vilken oumbärlighet, oersättlighet och ovärderlighet motiveras i egenskap av egenskapen kvinna, att det inte är konstigt alls i ett samhälle där mindervärde indirekt och direkt eller oavsett skrivs en på näsan, i ett samhälle som kräver jämställdhet på ojämställda villkor, som lika delar ledighet, berömmer hans närvaro, dömer ut hennes frånvaro.



Jag vet verkligen inte;
att lösa och läka.