Onsdag. Skanstull.

Till slut väljer jag att inte ta några initiativ för det utmynnar bara i missförstånd, highschool-dramatik och sårade självkänslor. Det verkar vara min grej.
Och andas ut vid den där fontänen som ljudit likt ett jävla ledmotiv under sommarnätterna.
Men ofta ringer du ändå.

Söker ett existensberättigande, definierat i ett förhållande till omvärlden; finner doften av syren, aftonsolen i Rebeckas kök, nytvättade lakan, nagellack i aprikos, skuggspel i ögonen, Edith Södergran (igen), ljudet av skosulor mot gruset, Agnes nyklippta page, gräsrelief i huden, soltorkad barrskog, Hornstulls strand, bebyggelse.

Helst vill jag prata bort tiden i kaffepannorna men måste skriva hemtentamen i 1900-talets litteratur. Vi kan förklara det med postgymnasial stress/utmattning/utbrändhet för hur motiveras annars denna ivriga önskan att komma lindrigt undan? Ointresse? Och jag får andnöd i den totala valfrihet som uppgiftsformuleringen inbjuder till, väljer Borges "Fiktioner" och tänker att det kan bli lätt bara för att det är så svårt.
Edith Södergran. Kanske för att namnet är det vackraste jag vet. Och avslutningsvis, kanske något utstuderat intermedialt?

Onsdag. Bromma.

Söndag. Bromma.

Imorgon förväntas jag har tagit mig igenom de resterande trehundra sidorna av Eyvind Johnsons "Strändernas Svall".
Det kommer inte hända.
Odysséen i ett nydanande, omtolkat format är förvisso enligt konstens alla regler och rådande princip ett företag dömt att misslyckas och ändå klarar han det säkert med större bravur än någon annan och i sin psykologiserade Odysseus-gestalt har han säkert nått oanade dimensioner - men det räcker inte. Jag avskyr Eyvind Johnson. Jag avskyr det objektivierade kvinnoporträttet, att jag inte känner Dolios dotter längre än till de gungande höfterna, halvgudinnan Kalypso endast till hennes trängtande läppar, lår och kroppsliga begär, Penelope till de grå hårstråna vid tinningen.

Min morfar avgudade Eyvind Johnson. "Tänk Bengt, han skrattade så magen hoppade när han läste den här", säger mormor emellanåt, smeker ömt över bokryggarna och dröjer kvar vid bokstäverna k-r-i-l-o-n.
Min morfar läste endast manliga författare, mestadels svenska proletärförfattare. Endast originalutgåvor. Häftade.
Mormor släpade hem böcker av kvinnliga författare ibland. Ofta inbundna. Dessa fick hon lov att stuva undan i sovrummet. De skulle smutsa ner biblioteket, menade morfar.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tyckte om min morfar.

Och så synd på det namnet. Eyvind som är ett så vackert namn.


(Efter år av påtryckningar läste han Kerstin Ekman. Kerstin Ekman har en plats i biblioteket nu. De andra kvinnoförfattarna är fortfarande undangömda i sovrummet.
Min morfar dog för fyra sedan.)

Onsdag. Medborgarplatsen.

Kan inte längre binda orden i fullständiga satser, låter varje mening utmynna i ett tankestreck, en blankrad, ett kommatecken aldrig punkt, kanske på sin höjd ett frågetecken. Anders Olsson entusiasmerar med barnslig glöd, ja, nästan profilerar, fragmentering, demolering, syntaktiskt uppror, att komma till uttryck genom det osagda, det utelämnade. Men Edith Södergran var modig, innovativ - jag var bara feg, vågar inte formulera en åsikt, känsla; ett intryck, iakttagande, intagande - väljer det sublima, lämnar öppet för (miss)tolkning, rinner mellan fingrar, ger en anpassningsbar version av sanningen.

Den bild man väljer att offentliggöra, att utge av sig själv, är givetvis korrumperad. Precis som minnet. Det finns inget sant minne, inget autentiskt rekonstruerande. Men det räcker kanske med en vetskap (som i medvetenhet) om detta förhållande. Och en vetskap (som i medvetenhet) om att vetskapen inte sträcker sig längre än så.


Lina Scheynius.


(Angående det här - varför Agnes inte uppdaterar vilket jag - centrerad till mitt eget navelskådande - tvingas härleda till mig själv, till sökandet efter en anledning till att inte jag uppdaterar.)

Torsdag. Skanstull.

- Vad är grejen egentligen?
- Vet inte.
- Hur känner du då?
- Vet inte.
- Men vart bor han då?
- Mariatorget.
- Bra, Siri! Jävligt bra!