Onsdag. Skanstull.

Till slut väljer jag att inte ta några initiativ för det utmynnar bara i missförstånd, highschool-dramatik och sårade självkänslor. Det verkar vara min grej.
Och andas ut vid den där fontänen som ljudit likt ett jävla ledmotiv under sommarnätterna.
Men ofta ringer du ändå.

Söker ett existensberättigande, definierat i ett förhållande till omvärlden; finner doften av syren, aftonsolen i Rebeckas kök, nytvättade lakan, nagellack i aprikos, skuggspel i ögonen, Edith Södergran (igen), ljudet av skosulor mot gruset, Agnes nyklippta page, gräsrelief i huden, soltorkad barrskog, Hornstulls strand, bebyggelse.

Helst vill jag prata bort tiden i kaffepannorna men måste skriva hemtentamen i 1900-talets litteratur. Vi kan förklara det med postgymnasial stress/utmattning/utbrändhet för hur motiveras annars denna ivriga önskan att komma lindrigt undan? Ointresse? Och jag får andnöd i den totala valfrihet som uppgiftsformuleringen inbjuder till, väljer Borges "Fiktioner" och tänker att det kan bli lätt bara för att det är så svårt.
Edith Södergran. Kanske för att namnet är det vackraste jag vet. Och avslutningsvis, kanske något utstuderat intermedialt?