Måndag. Bromma.

Jag tvättar båten ur kläderna, undrar lite hur det här ska gå, tar ett par steg i taget, plockar ur diskmaskinen istället för att irritera mig. Konstruktivt.
Men kanske destruktivt i längden.

Det förutsägbara blir förutsagt och här elimineras min vilja (som vilje/handlingskraft, inte önskan/längtan/vision) för historien återupprepar sig i identiska mönster. Som om vore det predestinerat. Gröna linjen rakt genom sommarnatten, vidöppna fönster, online-status, att inte våga släcka förrän solen gått upp.
Och när jag kokar gröt med linoleumgolv under de bara fötterna; då faller jag handlöst genom tid och rum och vet precis vart jag kommer att landa.