Onsdag. Medborgarplatsen.

Kan inte längre binda orden i fullständiga satser, låter varje mening utmynna i ett tankestreck, en blankrad, ett kommatecken aldrig punkt, kanske på sin höjd ett frågetecken. Anders Olsson entusiasmerar med barnslig glöd, ja, nästan profilerar, fragmentering, demolering, syntaktiskt uppror, att komma till uttryck genom det osagda, det utelämnade. Men Edith Södergran var modig, innovativ - jag var bara feg, vågar inte formulera en åsikt, känsla; ett intryck, iakttagande, intagande - väljer det sublima, lämnar öppet för (miss)tolkning, rinner mellan fingrar, ger en anpassningsbar version av sanningen.

Den bild man väljer att offentliggöra, att utge av sig själv, är givetvis korrumperad. Precis som minnet. Det finns inget sant minne, inget autentiskt rekonstruerande. Men det räcker kanske med en vetskap (som i medvetenhet) om detta förhållande. Och en vetskap (som i medvetenhet) om att vetskapen inte sträcker sig längre än så.


Lina Scheynius.


(Angående det här - varför Agnes inte uppdaterar vilket jag - centrerad till mitt eget navelskådande - tvingas härleda till mig själv, till sökandet efter en anledning till att inte jag uppdaterar.)