Söndag. Bromma.

Imorgon förväntas jag har tagit mig igenom de resterande trehundra sidorna av Eyvind Johnsons "Strändernas Svall".
Det kommer inte hända.
Odysséen i ett nydanande, omtolkat format är förvisso enligt konstens alla regler och rådande princip ett företag dömt att misslyckas och ändå klarar han det säkert med större bravur än någon annan och i sin psykologiserade Odysseus-gestalt har han säkert nått oanade dimensioner - men det räcker inte. Jag avskyr Eyvind Johnson. Jag avskyr det objektivierade kvinnoporträttet, att jag inte känner Dolios dotter längre än till de gungande höfterna, halvgudinnan Kalypso endast till hennes trängtande läppar, lår och kroppsliga begär, Penelope till de grå hårstråna vid tinningen.

Min morfar avgudade Eyvind Johnson. "Tänk Bengt, han skrattade så magen hoppade när han läste den här", säger mormor emellanåt, smeker ömt över bokryggarna och dröjer kvar vid bokstäverna k-r-i-l-o-n.
Min morfar läste endast manliga författare, mestadels svenska proletärförfattare. Endast originalutgåvor. Häftade.
Mormor släpade hem böcker av kvinnliga författare ibland. Ofta inbundna. Dessa fick hon lov att stuva undan i sovrummet. De skulle smutsa ner biblioteket, menade morfar.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tyckte om min morfar.

Och så synd på det namnet. Eyvind som är ett så vackert namn.


(Efter år av påtryckningar läste han Kerstin Ekman. Kerstin Ekman har en plats i biblioteket nu. De andra kvinnoförfattarna är fortfarande undangömda i sovrummet.
Min morfar dog för fyra sedan.)