Tisdag. Lundagatan.

Så skönt med hösten och den friska luften och löven och kylan inuti och utanpå, i lungorna och mot kinderna och kanske mest egentligen för att det ökar medvetenheten om min existens - mindre i ett rousseauiskt "jag känner, alltså är jag", mer i ett "det känns, alltså är jag".

Ändå vet jag inte vad jag lever, av vad jag lever. Ibland tänker jag att jag kanske lyckats sadla den där vågen som det talas så mycket om, lasse das Leben auf mich regnen, lever i det nu i vilket jag förväntas leva, i det nu i vilket jag förväntas trivas. Motiverat endast i att jag inte reflekterar över att jag lever i det, att jag inte reflekterar över hur jag trivs i det.

Men jag fick aldrig lära mig att trivseln i nuet är synonym med förnöjsamhet i händelslösheten. Matilda kysser franska pojkar. Jag vill väl också kyssa franska pojkar. Eller vill jag det. Vill jag kyssa någon alls, egentligen. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte ens om det finns ett vill.
Jag vet inte om det finns ett jag.


Fast just det, det fanns det ju.
Tacka kylan för det.



- Ah. Okej.