Tisdag. Lundagatan.

Senare förstod jag att tiden investeras i upplevelser, kanske egendomliga, allmängiltiga, groteska, menlösa. Sedan skall de komma att kallas liv.

Funktion av relativitet.
Ja jävlar, vilken grej.

Söndag. Lundagatan.

Jag läser dagstidningen med metikulös noggrannhet. Nästan varenda ord tittar jag på. Nästan varenda ord från pärm till pärm i del efter del.
Ändå begriper jag nästan ingenting. Förutom att det verkar oroligt.
Jag känner ingen oro alls. Förmodligen legitimerat i min okunskap och jag tänker att jag kanske borde läsa nationalekonomi för att råda bot på okunskapen och finna den förhärligande gemenskapen i det förenande, grubblande, gnagande oranadet.
Men att läsa nationalekonomi motiveras egentligen redan på ett tidigare plan, redan i ingivelsen återfinns relevansen, visar i vilken utsträckning ekonomin undermedvetet styr ingivelsen och känslan för vad som tyder på störst samtidsmedvetenhet. Helt nyligen (och fortfarande, givetvis, ingenting går i en handvändning, allt är eftersläpande och förskjutet, som trigonometriska kurvor, ungefär) hade det mest samtidsmedvetna varit något annat, annat kanske som i media och kommunikation. Internationella relationer och globala uppvärmningar, biodynamisk odling och cancer, ja, modevetenskap.

Men okunskapen rymmer överseende med de snäva resonemangen, oförmågan att inte se steget längre, att inte utröna konsekvenserna av minskad produktion som resultatet av minskad konsumtion, okunskapen ger utrymme för reflektion utan bitterhet, the one and only, en på miljonen. Så sätter jag hoppet till regressionen, tänker att naturens gång styr oss till naturens gång. Länge lever inte konsumtionen.

Lördag. Lundagatan.

September is not so far away.




Och musiken bara fortsatte att dåna från golvet fastän klockan redan var tio i sex.
Lika barn leka väl bäst.

-

Fredag. Universitetet.

Och apropå att inte vilja vara beroende av "män(niskor) som lyfter och boozar och kompletterar och komplimenterar" -
igår sa min älsklingsdoktorand med det neonrosa spretiga håret och skärsåren och ravebyxorna och lundensiska r: "Det är nog inte talet som är lätt, det är du som är smart. I vanlig ordning, Siri."

Hehehe.

Torsdag. Fortfarande.

-










"I want to be like water and never need a doctor and carve the earth without my tools, do it all... all the things that I relate to well, like authors and painters, transparent paper wings that float above me while i sleep, to make the room more natural so we could die in it and die in it and die"

-

Torsdag. Lundagatan.

Jag vet att Virginia låter Mr Ramsay sätta ord på det i en frustrerad passage om intellektets otillräcklighet, att förnimma ett resonemang men inte förskingra det töcken i vilket man urskiljer det, det är som en huvudvärk.
Det känns som att hela mitt vara, hela mitt förfara är ett försök att maskera eller kompensera intellektets oförmåga och inkapacitet, vitt och brett och än mer omdömeslöst, valhänt och undermåligt rubricerar jag mig estetisk auktoritet i ett frenetiskt målaläsafotograferastickalyssnaskrivaiklä, funderar i bästa mening men utan själ blir det oskäligt och mister mening, tänker: titta på mig så klanderfritt jag inreder och titta på mig jag målar igen och titta jag läser och skriver, keepin’ up the good work och a/w nollnio och kanske ettnoll och varför inte trettiohundratolv men titta jag sparkar i höstlöven och vilket fint porslin sen och ja det är jag som läser den och vill ni inte vara precis som jag för titta på mig nu då och så en personlig twist och alldeles och så charmen.

Och icke-kontrollen föder något slags kvasikontroll där jag dammtorkar lister, skurar kakel, målar excentriska självporträtt, springer, dammtorkar lister, inte ringer mamma, förstelnar i kolhydratskalkyler, bara måste springa lite till, dammtorkar lister, får inte ringa mamma, promenerar från Zinkensdamm till Brommaplan och in i köket och mamma säger ojoj och ruski är i Täby hela dagen och jag säger att jag vill inte vara själv och hon säger ring hit någon och jag säger jag har inga vänner kvar och visst är livet underbart fast det har jag ju och det är det ju men jag är bara så rädd för krav och jag vill inte vara beroende av män(niskor) som lyfter och boozar och kompletterar och komplimenterar, vill bara vara mig själv nog.

Problematiken ligger snarare i en tro eller icke-tro på att det ens finns ett själv att vara nog, ett själv att definiera, att inte vara sedan länge försummad i ambitionen att leva upp till andras förväntan och min förväntan på andras förväntan, att tvingas krossa bilderna och bilden av andras bilder fastän krossandet kanske är att slå sig fri eller endast en konstruktion och bilderna, i vidare inläsning, endast en illusion.
Eller kanske i att jag ligger tre år efter i personlig utveckling till följd av missriktade, gymnasiala ambitioner, det raka spåret, de snäva ramarna utan marginal för erkännande och efterkännande och självkännande. Med identitetslösheten som enda resultat.

Och ja, jag vet inte.
Jag är bara så jävla trött på att uthärda, att införliva min tillvaro i något slags parentestecken.
Men kanske mest så jävla trött på att jag ändå maskerar uthärdandet till ett slags bida tiden.

Tisdag. Lundagatan.

Så skönt med hösten och den friska luften och löven och kylan inuti och utanpå, i lungorna och mot kinderna och kanske mest egentligen för att det ökar medvetenheten om min existens - mindre i ett rousseauiskt "jag känner, alltså är jag", mer i ett "det känns, alltså är jag".

Ändå vet jag inte vad jag lever, av vad jag lever. Ibland tänker jag att jag kanske lyckats sadla den där vågen som det talas så mycket om, lasse das Leben auf mich regnen, lever i det nu i vilket jag förväntas leva, i det nu i vilket jag förväntas trivas. Motiverat endast i att jag inte reflekterar över att jag lever i det, att jag inte reflekterar över hur jag trivs i det.

Men jag fick aldrig lära mig att trivseln i nuet är synonym med förnöjsamhet i händelslösheten. Matilda kysser franska pojkar. Jag vill väl också kyssa franska pojkar. Eller vill jag det. Vill jag kyssa någon alls, egentligen. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte ens om det finns ett vill.
Jag vet inte om det finns ett jag.


Fast just det, det fanns det ju.
Tacka kylan för det.



- Ah. Okej.

Lördag. Bromma.

Jag skulle kunna skriva om det avtagande intresset för nätterna, om det avtagande intresset för fallandet, för ett utför och allt utanför.

Det skulle avta intresset.
Så äter jag middag på engelska i flera timmar, fäller upp släppande fjädringar och lakanen som aldrig riktigt används, att sova över hos sig själv.






Och egentligen förvånas jag inte över att höra av dig. Jag hade ju tänkt på dig i flera dagar.

Fredag. Lundagatan.

-












I. Berlin
II. All you really want is to know what you really want.
III. Exiltanke.

-

Måndag. Fortfarande.

Jag lyssnar på gammal musik. Jag ränner i tumlatvätttrappen. Jag hittar Amanda och Åsa. De står utanför min dörr. Jag sitter i mitt fönsterbleck. Vi pratar nogomkillar. Jag tänker att jag borde äta men vet inte vad jag vill ha. Jag dansar i sängen till vårar och alla samma gamla tusen känslor. Jag läser inte om baser och syror. Jag säger att jag inte mår så bra. Jag säger jag går ut ett tag. Jag tar cigaretterna med mig. Jag röker ingenting. Jag köper ägg och hårda höstäpplen. Jag går vilse på Hemköp. Jag hittar aldrig mjölken. Ruski säger hello raring.

Måndag. Lundagatan.

Idag är det:
-klamydiamåndagen
-siridagen

Den tillbringar jag:
-med jourhavande amanuens
-utan namnsdagskoppen

Söndag. Café Soda.

now im thinking, maybe i was stoned. i felt my feet lift off the ground. and my heart was screaming at my bones, i need you closer. as he is in the middle of the street, i pretend he is mine to keep. cars are running fast on both sides of his head. his eyes say closer. closer closer. i met him when the sun was down, the bar was closed, we both have had no sleep. my face beneath the streetlamp. it reveals what it is lonely people seek. closer closer. closer closer. and Im close enough to loose. close to the point, where you know that your mind, it can not choose. close enough to loose. close enough to loose your heart.
the tiny

Onsdag. Söder Mälarstrand.

Skulle cykla till Odenplan men förirrade mig i fel filer och Fredsgatan. Hösten smakade som den brukar, av förmultnadens sötma och kanske lite som apelsin och choklad och stickande icke-känsel i låren och ljuspölar på trottoarer där jag sprang i din hand och ville jag kunde jag projicera den tillstötande tomhetskänslan på dig men det vore att förvägra sig sanningen så kanske låter jag bli.

I mjölksyran i duschen i diskvattnet i signaturmelodi på tv i allt litet i livet i tryggheten i att världen går vidare med eller utan kvalen, valen, tvivlen.



Tur.

Söndag. Lundagatan.

För jag var aldrig så där sexton i sommarnätter, var aldrig ben på vinglande ben och bara knän i asfalten med kindben i nacken och revben i svartvitt och nyckelben mot pannan och vad jag blev och jag blir bara fler och fler.
































-

Tisdag. Lundagatan.

gener gör mannen otrogen

typgudvadsköntmanslippertänkaattdetärpersonligtemotionelltsociologiskt.








Jag vet inte hur att hantera det här. Frånsägs man härmed ansvaret. Typ, "darling, jag rår inte för det ju. ja, vadå, har jag nånsin anklagat dig för att du har blå ögon/dallrig mage/stora öron?".
Innebär det här att en gång otrogen alltid otrogen? Kanske att det gör det redan på ett psykologiskt plan men är det härmed definitivt, skrivet i sten?
Och tänk om man obönhörligt oåterkalleligen tilltalas av 334, åter och igen försätter sig i samma situation, på feromonisk ingivelse snarare än psykologisk?

Måndag. Lundagatan.

now, this is where I live



















































Jag fick aldrig lära mig hur att ensam disponera över hundrasextio centimeter i bredd. Jag fostrades i nittio.
Nu vet jag inte, ska jag sova till höger eller till vänster eller i mitten eller på tvären och vad är huvudgärden?

Ryssen säger att jag behöver sällskap. Jag vet inte men jag tror att det är bäst så här och jag tror inte för jag vet att det är bäst så här.


Att stå på sig i porrstrumporna.

Disponera talen över tiden.