Söndag. Lundagatan.

Jag läser dagstidningen med metikulös noggrannhet. Nästan varenda ord tittar jag på. Nästan varenda ord från pärm till pärm i del efter del.
Ändå begriper jag nästan ingenting. Förutom att det verkar oroligt.
Jag känner ingen oro alls. Förmodligen legitimerat i min okunskap och jag tänker att jag kanske borde läsa nationalekonomi för att råda bot på okunskapen och finna den förhärligande gemenskapen i det förenande, grubblande, gnagande oranadet.
Men att läsa nationalekonomi motiveras egentligen redan på ett tidigare plan, redan i ingivelsen återfinns relevansen, visar i vilken utsträckning ekonomin undermedvetet styr ingivelsen och känslan för vad som tyder på störst samtidsmedvetenhet. Helt nyligen (och fortfarande, givetvis, ingenting går i en handvändning, allt är eftersläpande och förskjutet, som trigonometriska kurvor, ungefär) hade det mest samtidsmedvetna varit något annat, annat kanske som i media och kommunikation. Internationella relationer och globala uppvärmningar, biodynamisk odling och cancer, ja, modevetenskap.

Men okunskapen rymmer överseende med de snäva resonemangen, oförmågan att inte se steget längre, att inte utröna konsekvenserna av minskad produktion som resultatet av minskad konsumtion, okunskapen ger utrymme för reflektion utan bitterhet, the one and only, en på miljonen. Så sätter jag hoppet till regressionen, tänker att naturens gång styr oss till naturens gång. Länge lever inte konsumtionen.