Måndag. Bromma.

Jag är återkommen, för övrigt. Med gin och en solhatt så jag fick väl med mig det viktigaste.

Badorter gör mig besvärad. Jag simmar långt ut, förbi liv-
båtarna där vattnet är djupare, vågorna svalare och klarare.
Och så finns bara himlen, havet och andhämtningen i öronen.

Saknade lite att förstå och göra mig förstådd, att tänka.



Och jag vill inte veta varför jag vill veta vem du knullar nu.

Riccione. Italien.

Söndag. Bromma.

Förra gången (sommaren) var det Telefonplan, Åsa, jag, ett trasigt hjärta och en trasig sko. Jag knackade på axeln, stammade "eh, vad bra ni var" och fäste den glappande skosulan med tuggummi.

Den här gången var det Slussen, Åsa, Emanuel, Amanda, Miranda, Stephanie, jag och en trasig tröja. Jag knackade på axeln, stammade "eh, vad bra ni var" och sedan pratade vi om planlöshet, valmöjlighet, tveksamhet, Åbo, konstnärskap och Göteborg.




Och det är väl bara Morrissey och möjligen Ian Curtis som kan konkurrera med kissnödig femåring goes sängkammarblick och käklinjepose. Sceniska uttryck. Jaja.

Onsdag. Bromma.

Jag packar planlöst. Lägger plagg till plagg. Kanske skönt att släppa taget.

Nyss tappade jag ett ägg i köksgolvet. Jag såg det hända, glida ur händerna. Jag kände det hända, kände det glida ur händerna. Men reagerade inte.
Det slog mig att så fungerar jag nästan alltid. Jag har lätt för att läsa, att ta in, strukturera, förstå, memorera. Men jag tar aldrig ställning, reagerar inte, överväger inte, bearbetar inte. Jag tror att jag har ältat det förut - rädslan för att formulera en åsikt, ovissheten om vad som faktiskt är min åsikt och inte en influens, ovissheten kring var jag slutar och omvärlden tar vid (i vidare led ovissheten kring om det finns ett jag och om det ens finns ett finns - men jag känner, alltså är jag!)?

Lyssnar på Until we Bleed - Kleerup feat. Lykke Li om och om igen. Är det i sig ett ställningstagande, en reaktion? Ett bevis för att jag finner den estetiskt tilltalande utifrån en individuell estetisk premiss? Eller för att du spelade den när vi vaknade?

Tisdag. Bromma.

På torsdag åker jag till Italien. Mellan lakanen hittade jag en död humla. Det känns lite som att jag ska åka till kriget.

Jag vet inte vad jag lämnar och till vad jag återkommer (jajagärbortaitiodagar) men mest en kvardröjande känsla av att man styr livet i riktig riktning och att jag som vanligt trampar i hasor, utan bostadsrätt, listed as in a relationship och plans set och plötsligt är det höst och jag vinkar dem iväg i tvåsamheter eller främmande orter. Och på institutionen kan jag prata bort en timme i veckan om allt i bagaget och eftersläpande problematiker men så undrar jag vad det spelar för roll egentligen (alltså, hur man känner och så och hur man ska ändra på hur man känner och på hur man känner om att man känner som man känner) och varför man inte börjar med att förändra samhället eller hur man låter sig påverkas av samhället eller hur man låter sig påverkas av hur man påverkas av samhället. Men Tove pratar om det sociala arvet och där målar den ju in sig i ett hörn. Ja, den fria viljan. För våra egenskaper är ärvda genom gener och det sociala arvet (arvssynden?) och då behövs det ju egentligen ingen predestination för att utgången ska vara på förhand utstakad (att inse i duschen när du är tjugotre, jag tror att de gamla grekerna pratade om det även om gudomarna då var inblandade och därmed profilerade en slags predestinerad ram) - eller åtminstone skönjbar i de logiska termerna av ett plus ett. I slutändan kan vi inte påverka samhället utan samhället endast påverka oss - ergo indirekt sig självt eftersom våra handlingar är ett resultat av samhällets inverkan och påverkan.
Och på vår lott står att samla känslorna som regndroppar i handflatan och demolera där istället.


Egentligen handlade det om att jag har faslig separationsångest, vill inte skiljas från mina vänner och andra som jag känner för ibland är det så intensivt och det verkar som om livet pågår endast i detta nu (kanske flera parallella men bara i ett tempus, åtminstone) och när jag kommer tillbaka är alla försvunna och när de kommer tillbaka är det en annan plats och ett annat liv och ett annat tempus.

Söndag. Judarnsjön.

Måndag. Bromma.

Jag tvättar båten ur kläderna, undrar lite hur det här ska gå, tar ett par steg i taget, plockar ur diskmaskinen istället för att irritera mig. Konstruktivt.
Men kanske destruktivt i längden.

Det förutsägbara blir förutsagt och här elimineras min vilja (som vilje/handlingskraft, inte önskan/längtan/vision) för historien återupprepar sig i identiska mönster. Som om vore det predestinerat. Gröna linjen rakt genom sommarnatten, vidöppna fönster, online-status, att inte våga släcka förrän solen gått upp.
Och när jag kokar gröt med linoleumgolv under de bara fötterna; då faller jag handlöst genom tid och rum och vet precis vart jag kommer att landa.