Tisdag. Bromma.

På torsdag åker jag till Italien. Mellan lakanen hittade jag en död humla. Det känns lite som att jag ska åka till kriget.

Jag vet inte vad jag lämnar och till vad jag återkommer (jajagärbortaitiodagar) men mest en kvardröjande känsla av att man styr livet i riktig riktning och att jag som vanligt trampar i hasor, utan bostadsrätt, listed as in a relationship och plans set och plötsligt är det höst och jag vinkar dem iväg i tvåsamheter eller främmande orter. Och på institutionen kan jag prata bort en timme i veckan om allt i bagaget och eftersläpande problematiker men så undrar jag vad det spelar för roll egentligen (alltså, hur man känner och så och hur man ska ändra på hur man känner och på hur man känner om att man känner som man känner) och varför man inte börjar med att förändra samhället eller hur man låter sig påverkas av samhället eller hur man låter sig påverkas av hur man påverkas av samhället. Men Tove pratar om det sociala arvet och där målar den ju in sig i ett hörn. Ja, den fria viljan. För våra egenskaper är ärvda genom gener och det sociala arvet (arvssynden?) och då behövs det ju egentligen ingen predestination för att utgången ska vara på förhand utstakad (att inse i duschen när du är tjugotre, jag tror att de gamla grekerna pratade om det även om gudomarna då var inblandade och därmed profilerade en slags predestinerad ram) - eller åtminstone skönjbar i de logiska termerna av ett plus ett. I slutändan kan vi inte påverka samhället utan samhället endast påverka oss - ergo indirekt sig självt eftersom våra handlingar är ett resultat av samhällets inverkan och påverkan.
Och på vår lott står att samla känslorna som regndroppar i handflatan och demolera där istället.


Egentligen handlade det om att jag har faslig separationsångest, vill inte skiljas från mina vänner och andra som jag känner för ibland är det så intensivt och det verkar som om livet pågår endast i detta nu (kanske flera parallella men bara i ett tempus, åtminstone) och när jag kommer tillbaka är alla försvunna och när de kommer tillbaka är det en annan plats och ett annat liv och ett annat tempus.