Söndag. Lundagatan.

hej max ernst, hur såg det ut i ditt huvud, vill jag fråga. och hej skeppsholmen, hej höstlöv, höstsol, höstluft. hej cosmopolitans tjej och killpanel, ser det faktiskt ut så där i era huvuden. stackars huvuden. hej samtiden, vem är du, vilket är ditt mekka, vill jag fråga. hej tiden, hej livet, hej mig själv, varför ser det så ut i mitt huvud, vill jag kanske mest av allt veta.

två saker man kan vara säker på gällande mig är att jag alltid kan äta och alltid kan läsa innantill och lära utantill. vissa kan inte äta och läsa innantill och lära utantill när de mår dåligt. jag kan det mycket bättre när jag är själsligt lidande och försmådd och missförstådd. och det är jag nästan alltid.

nu kan jag inte äta och läsa innantill och lära utantill och inte sova eller köpa strumpbyxor. jag kan inte heller romantisera det eller parodiera det eller tycka att det är sorgligt. lustigt nog bekommer det mig inte. inte ens likgiltigheten. det är sorgligt.




jättesorgligt faktiskt.