Måndag. Lundagatan.

Okej, jag fortsätter att skapa symmetri mellan fönster och fönster och hustak och andra vinklar, lutar mig lite längre bak i kuddarna och persiennerna skär fönsterrutorna på 42:an i fyrtiofem grader; okej, jag lutar mig framåt och låtsas knyta skorna och fönsterkarmen sammanfaller med fönsterkarmen på andra sidan Odengatan, vinner tid, jag vet inte är det här normalt?


Okej, jag springer ur det sena åttiotalet, springer rakt på individualismens tidsålder, är mitt eget varumärke, jag har talat om det tidigare . Man skulle kunna tro att det är något att värna och värdera, att det är något att mystifiera, att subjektifiera, att inte låta exponera.
Då tror man fel.

Integriteten är tvärtom det verktyg med vilket offentlig framgång nås, lemniskata. Man skulle kunna tro att ett inre landskap är viktigt då, i en individualistisk erövringstanke. Att det motiverar en reträtt inom sig själv för noga kännedom.
Då tror man fel.

Det är tvärtom konstruerat efter tydligt utstakade konventioner, en grundläggande tillämpningsmall, allmängiltig och oberoende som en dokumentmall för tentamensskrivning i statsvetenskap.
Tillämpningsmallen kan man beskylla på ungefär samma sätt som s-y-s-t-e-m-e-t. För allt ont, det vill säga. För att kompromisslöst likrikta. Måla ut allt utanförfallande som särart. Och då inte i andemening individualistiskt entreprenörskap, bara andemening felfelfel.


Jag tror att den här naturvetenskapen likriktar mig till fräsch stöveltofstjej. Jag kanske inte kan förlika mig med den estetiken, tänker kulturell förflackning. Men all kultur är förflackad. Homogeniserad i elittanken. För elit + likriktning = individualism/ identitet? Men det funkar inte. ÅH FATAL JÄVLA ERROR!