"Åh, Siri, tänk om du alltid skulle ha lockar!" säger mamma efter att ruski har lekt med mitt hår och hon menar ju väl förstås men jag undrar ändå vad det är att säga till sin dotter. Så länge jag kan minnas har jag fått konstruktiva råd angående mitt utseende, trick och tips, att manipulera med brister och tillgångar, att lura ögon med potential och passformer, att dölja. Det fick även min mamma och antagligen mammas mamma och allas mammor i det evinnerliga - ja, då i synnerhet, vad annat än kuttersmycke skulle hon tjäna till, existensberättigad endast genom en man - vilket hon ju även var fram till inte alls så evinnerligt länge sedan - och, ja.
I mitt fall var det inte råden som alstrade missnöjet utan missnöjet som tvingade fram råden, antar jag, och de nidbilder som föder missnöjet är, hoppas jag, uppenbara. Och jag vet inte vem och till vad råden lurar, egentligen. I andemening makt(löshet)en över kroppen tycks de stjälpa mer än hjälpa, att det spär på föreställningarna, spinner cirklarna ytterligare ett varv.
Eller är de i samma ambition tvärtom en förutsättning för att på sikt häva dem, att något slags distans och självkänsla och självständighet och själverkännande kan nås först efter ett erkännande i relation till idealen och att erkännandet i relation till idealen kan nås endast genom att "överensstämma" med idealen vilket man gör endast genom att trixas och tipsas?
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar