Lördag. Bromma.

Jag fostrades att tro på Gud. Ibland när jag berättar det får folk något litet spänt i blicken; de visualiserar en fanatisk hemgärd och refererar kanske lite till sekterism och antroposofer.
Men så var det inte. Så är det inte. Det var snarare något som i periferien gjorde sig påmint; inte didaktiskt, snarare en amoralitet, en ej ifrågasatt instans med sin plats i himlen lika självklar som mormor och morfar i Tegnérlunden.



Ibland bad jag till Gud, exempelvis då mamma och pappa var osams. Då bad jag Gud att de skulle pussas istället och skratta och inte skilja sig utan återställa ordningen.
Ibland bad jag till Gud, exempelvis då någon av mina systrar hade gått ut efter middagen och inte kommit in fastän klockan var läggdags eller mer. Då bad jag till Gud att systern skulle se hemtrevnaden lysa i köksfönstret och inte ta emot choklad av en gubbe i skogen.
Ibland var jag i kyrkan också. Ofta var det jul. Jesus på korset var lite gul i hyn och min storasyster sjöng solo i uggleutstyrsel.




En gång hänvisade jag till Gud när jag lekte fattiga barn med en kompis. Då tittade hon uppfordrande på mig och sa: "Men Gud finns ju inte!" och jag gick hem med insikten ekandes i huvudet. Visserigen hade jag ifrågasatt Gud som väsen redan. På lekskolan avfärdade min kompis Gud i egenskap av den skäggiga gubbe som i barnbibeln illustrerades, hon trodde mer på ett allt genomsyrande väsen. Därför gjorde jag också det. Jag tänkte att Gud kanske var lite som dimman på ängarna, vaktade världen medan människan sov på natten.

Men efter den dagen fanns inte dimman på ängarna längre.



En gång konfirmerade jag mig iallafall. Då åker man på läger och där blir man salig. Det blir alla. Där ber man morgon, bords - och kvällsbön, trallar populärkyrkliga, gitarriffiga ungdomspsalmer och trär handlederna med radband. I utvärderande enkäter bedyrar man hur tron har stärkts och livsperspektiven vidgats. En del ligger med ledarna.

Sedan kommer man hem. Man generas lite vid tanken på den andliga gemenskapen, gräver undan bibeln och radbanden, hävdar och inser att man alls inte hyser Gud någon tilltro och när man är arton går man ur svenska kyrkan för att slippa betala kyrkskatt eller betalar ändå för att man kanske en dag vill gifta sig eller för att man vill bevara kulturarvet.




Ofta upplever jag att jag söker något slags andlig upplevelse - mindre som i populärkyrkliga, gittarriffiga ungdomspsalmer och mer som i de där rusande nätterna som svindlar när jag blundar och allt av någon outgrundlig anledning är rätt okej ändå och jag ser allt för vad det är när jag tar vägen genom parken.

Det paradoxala är att det oftast är i de perioder då jag går ut som mest som jag mår som sämst och livet ter sig som mest andefattigt. Givetvis säger det mindre om utelivet och mer om mitt förhållade till mig och mitt förhållande till utelivet och mitt förhållande till hur jag förhåller mig till utelivet.
Vidare förklarar det vilken mentalitet som söker sig till de populärkyrliga, gitarriffiga ungdomspsalmerna och därmed vad detta sökande förmodligen substituerar.