Fredag. Skanstull.

Jag satt hela eftermiddagen vid ett fönsterbord på universitetsbiblioteket för att relaterat till ett litteraturhistoriskt sammanhang diskutera berättartekniken i Strindbergs "Röda Rummet".
Jag såg hur studenterna radade upp sig som ölandssolvändor där vinden låg i lä, hur namn efter namn konverterade till offline-status i msn-listan.
Jag promenerade till tunnelbanan med eftermiddagssolen i ögonen och utanför Geovetenskapen blommade körsbärsträden i Nockeby-rosa.
Jag tänkte på Fireflies och Cherry Blossom Girl, erinrade mig sommaren och hade hjärtvärk.
För våren är med charmörens slughet förförisk; förförisk i ett förödande bedövande.
För ibland när jag sitter lutad mot relingen på soldäck, tittar på sjöfarten och kisande skapar symmetri av de blå himmelsgliporna mellan husen i Hammarby Sjöstad, när solen studsar mellan himmel och hav och på sidorna i boken, när jag somnar under parasollet och verklighetsuppfattningen är lika bedövad som påtaglig, då tänker jag att allt blir fint ändå.
Men så går kanske solen ner och med ensamheten kommer tomheten och den tomheten är det på var människas lott att utfylla och fullkomliga med sig själv allena, vara sig själv nog. Och jag fyller den med självupptagenheten som ger en så trist och besk bismak.

På tunnelbanan hem kom huvudvärken och jag mäter alla människor i Strindbergska, narrativa grepp mot dess samtida kontext.