Nyligen anmärkte två ytligt klubb-bekanta på ytterligare någon ytligt bekants val av klädsel De ansåg att den markerade midjan och därmed utstuderade siluetten signalerade något slags kontaktsökande, något slags desperation som de uppenbarligen fann sig rättmätiga att distanserat håna, att de inte förstod varför personen inte förstod att "tona ned sig".
Jag opponerade mig upprört och förklarade att deras anmärkningar var helt idealstyrda, att den ytligt bekanta snarare är att uppmuntra då hon ju uppenbarligen motsäger sig idealet som ju är sjukt på alla vis - allra minst inte i det perspektiv att en kroppstyp berövas friheten att ikläda sig vad den behagar, i synnerhet då kroppstypen inte på något vis är abnorm utan skiljer sig från catwalkidealet mest i det hänseende att den har bredare höfter och större bröst, två genetiska betingelser som kan betvingas endast med ohälsosamma metoder, att de inte hade haft något att anmärka på den eventuella desperationen och kontaktsökandet i klädesplaggen ifråga om de hade suttit på en rakare figur.
I slutändan är det ändå inte deras inställning som upprör mig, inte heller deras svala leenden och haglande cynismer, den naivism jag tillskrevs, den sociala avkodning som de ansåg begränsningen i att inte inse sina begränsningar innebära eller känslan av att inte kunna kommunicera och förstå.
I slutändan är jag ledsen över att man måste göra sin kropp till ett politiskt verktyg för att nå politisk framgång, liksom ens val att hantera sin kroppsbehåring är ett politiskt ställningstagande i ambitionen att ens hantering av kroppsbehåringen på sikt inte ska behöva vara ett politiskt ställningstagande, att ens sexliv blir en politisk kamp om en fri sexualitet, en jämställd sexualitet, fastän man i kampen - på grund av kampens riktlinjer, åssyftningar och ambitioner - på sätt och vis berövas sin sexualitet och makten över den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
om jag fick frågan om vad jag tycker att man ska satsa på i vår igen skulle jag antagligen svara att jag tycker att man ska köra sin grej. jag inser att jag lever med en ganska naiv syn på tillvaron men tror ändå att det är vad som, i slutändan räknas. på alla punkterna. det svåra är väl att, såattsäga, köra sin grej och att stå för det bara helt bekymmerslöst utan att göra det till någonting politiskt och hm det är kanske precis vad du skrev.
vad jag skulle säga var att i mitt huvud ser jag hur du hade den där utläggningen för bekanta, med precis dom orden. det hade du väl inte? eller?
dJag tror att det är nästan omöjligt att köra sin grej när man hela tiden är medveten om det kollektiva, om allmänhetens bästa. Att det blir som att öppnandet av nya möjligheter inskränker andra/gamla, som att man tvingas köra en viss grej för att alla på sikt ska ha möjlighet att köra sin grej. Att det är tabu, exempelvis, att kvinnan tar ut hela föräldraledigheten - även om det är det enda finansiellt och praktiskt möjliga i just de föräldrarnas fall - just för att det blir bakåtsträvande i samhällsandan, för samhällsandan.
Jag kan inte heller avproblematisera sexualitetdebatten i ett "sluta tänka, börja känna." Är man inte medveten om de olika förtrycken är man inte heller medveten om att man utsätts för dem men även om man inte utsätts för dem kanske andra utsätts för dem och är man inte medveten om dem blir man en bakåtsträvare för de utsatta, blir en förtryckare själv.
Fast att tvingas köra en grej för att alla på sikt ska kunna köra sin grej är såklart bättre än att tvingas köra en grej och punkt. och så fungerar kanske all kamp och utveckling, steg för steg och i kompromiss.
(I mitt huvud hade jag den utläggningen för bekanta men i realiteten var jag mycket mer öh, eh, öh och ursäktande och ambivalent och feg och diplomatisk och tillmötesgående, givetvis.)
Skicka en kommentar