Och apropå att inte vilja vara beroende av "män(niskor) som lyfter och boozar och kompletterar och komplimenterar" -
igår sa min älsklingsdoktorand med det neonrosa spretiga håret och skärsåren och ravebyxorna och lundensiska r: "Det är nog inte talet som är lätt, det är du som är smart. I vanlig ordning, Siri."
Hehehe.
26 september 2008
25 september 2008
Torsdag. Lundagatan.
Jag vet att Virginia låter Mr Ramsay sätta ord på det i en frustrerad passage om intellektets otillräcklighet, att förnimma ett resonemang men inte förskingra det töcken i vilket man urskiljer det, det är som en huvudvärk.
Det känns som att hela mitt vara, hela mitt förfara är ett försök att maskera eller kompensera intellektets oförmåga och inkapacitet, vitt och brett och än mer omdömeslöst, valhänt och undermåligt rubricerar jag mig estetisk auktoritet i ett frenetiskt målaläsafotograferastickalyssnaskrivaiklä, funderar i bästa mening men utan själ blir det oskäligt och mister mening, tänker: titta på mig så klanderfritt jag inreder och titta på mig jag målar igen och titta jag läser och skriver, keepin’ up the good work och a/w nollnio och kanske ettnoll och varför inte trettiohundratolv men titta jag sparkar i höstlöven och vilket fint porslin sen och ja det är jag som läser den och vill ni inte vara precis som jag för titta på mig nu då och så en personlig twist och alldeles och så charmen.
Och icke-kontrollen föder något slags kvasikontroll där jag dammtorkar lister, skurar kakel, målar excentriska självporträtt, springer, dammtorkar lister, inte ringer mamma, förstelnar i kolhydratskalkyler, bara måste springa lite till, dammtorkar lister, får inte ringa mamma, promenerar från Zinkensdamm till Brommaplan och in i köket och mamma säger ojoj och ruski är i Täby hela dagen och jag säger att jag vill inte vara själv och hon säger ring hit någon och jag säger jag har inga vänner kvar och visst är livet underbart fast det har jag ju och det är det ju men jag är bara så rädd för krav och jag vill inte vara beroende av män(niskor) som lyfter och boozar och kompletterar och komplimenterar, vill bara vara mig själv nog.
Problematiken ligger snarare i en tro eller icke-tro på att det ens finns ett själv att vara nog, ett själv att definiera, att inte vara sedan länge försummad i ambitionen att leva upp till andras förväntan och min förväntan på andras förväntan, att tvingas krossa bilderna och bilden av andras bilder fastän krossandet kanske är att slå sig fri eller endast en konstruktion och bilderna, i vidare inläsning, endast en illusion.
Eller kanske i att jag ligger tre år efter i personlig utveckling till följd av missriktade, gymnasiala ambitioner, det raka spåret, de snäva ramarna utan marginal för erkännande och efterkännande och självkännande. Med identitetslösheten som enda resultat.
Och ja, jag vet inte.
Jag är bara så jävla trött på att uthärda, att införliva min tillvaro i något slags parentestecken.
Men kanske mest så jävla trött på att jag ändå maskerar uthärdandet till ett slags bida tiden.
Det känns som att hela mitt vara, hela mitt förfara är ett försök att maskera eller kompensera intellektets oförmåga och inkapacitet, vitt och brett och än mer omdömeslöst, valhänt och undermåligt rubricerar jag mig estetisk auktoritet i ett frenetiskt målaläsafotograferastickalyssnaskrivaiklä, funderar i bästa mening men utan själ blir det oskäligt och mister mening, tänker: titta på mig så klanderfritt jag inreder och titta på mig jag målar igen och titta jag läser och skriver, keepin’ up the good work och a/w nollnio och kanske ettnoll och varför inte trettiohundratolv men titta jag sparkar i höstlöven och vilket fint porslin sen och ja det är jag som läser den och vill ni inte vara precis som jag för titta på mig nu då och så en personlig twist och alldeles och så charmen.
Och icke-kontrollen föder något slags kvasikontroll där jag dammtorkar lister, skurar kakel, målar excentriska självporträtt, springer, dammtorkar lister, inte ringer mamma, förstelnar i kolhydratskalkyler, bara måste springa lite till, dammtorkar lister, får inte ringa mamma, promenerar från Zinkensdamm till Brommaplan och in i köket och mamma säger ojoj och ruski är i Täby hela dagen och jag säger att jag vill inte vara själv och hon säger ring hit någon och jag säger jag har inga vänner kvar och visst är livet underbart fast det har jag ju och det är det ju men jag är bara så rädd för krav och jag vill inte vara beroende av män(niskor) som lyfter och boozar och kompletterar och komplimenterar, vill bara vara mig själv nog.
Problematiken ligger snarare i en tro eller icke-tro på att det ens finns ett själv att vara nog, ett själv att definiera, att inte vara sedan länge försummad i ambitionen att leva upp till andras förväntan och min förväntan på andras förväntan, att tvingas krossa bilderna och bilden av andras bilder fastän krossandet kanske är att slå sig fri eller endast en konstruktion och bilderna, i vidare inläsning, endast en illusion.
Eller kanske i att jag ligger tre år efter i personlig utveckling till följd av missriktade, gymnasiala ambitioner, det raka spåret, de snäva ramarna utan marginal för erkännande och efterkännande och självkännande. Med identitetslösheten som enda resultat.
Och ja, jag vet inte.
Jag är bara så jävla trött på att uthärda, att införliva min tillvaro i något slags parentestecken.
Men kanske mest så jävla trött på att jag ändå maskerar uthärdandet till ett slags bida tiden.
23 september 2008
Tisdag. Lundagatan.
Så skönt med hösten och den friska luften och löven och kylan inuti och utanpå, i lungorna och mot kinderna och kanske mest egentligen för att det ökar medvetenheten om min existens - mindre i ett rousseauiskt "jag känner, alltså är jag", mer i ett "det känns, alltså är jag".
Ändå vet jag inte vad jag lever, av vad jag lever. Ibland tänker jag att jag kanske lyckats sadla den där vågen som det talas så mycket om, lasse das Leben auf mich regnen, lever i det nu i vilket jag förväntas leva, i det nu i vilket jag förväntas trivas. Motiverat endast i att jag inte reflekterar över att jag lever i det, att jag inte reflekterar över hur jag trivs i det.
Men jag fick aldrig lära mig att trivseln i nuet är synonym med förnöjsamhet i händelslösheten. Matilda kysser franska pojkar. Jag vill väl också kyssa franska pojkar. Eller vill jag det. Vill jag kyssa någon alls, egentligen. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte ens om det finns ett vill.
Jag vet inte om det finns ett jag.
Fast just det, det fanns det ju.
Tacka kylan för det.
- Ah. Okej.
Ändå vet jag inte vad jag lever, av vad jag lever. Ibland tänker jag att jag kanske lyckats sadla den där vågen som det talas så mycket om, lasse das Leben auf mich regnen, lever i det nu i vilket jag förväntas leva, i det nu i vilket jag förväntas trivas. Motiverat endast i att jag inte reflekterar över att jag lever i det, att jag inte reflekterar över hur jag trivs i det.
Men jag fick aldrig lära mig att trivseln i nuet är synonym med förnöjsamhet i händelslösheten. Matilda kysser franska pojkar. Jag vill väl också kyssa franska pojkar. Eller vill jag det. Vill jag kyssa någon alls, egentligen. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte ens om det finns ett vill.
Jag vet inte om det finns ett jag.
Fast just det, det fanns det ju.
Tacka kylan för det.
- Ah. Okej.
20 september 2008
Lördag. Bromma.
Jag skulle kunna skriva om det avtagande intresset för nätterna, om det avtagande intresset för fallandet, för ett utför och allt utanför.
Det skulle avta intresset.
Så äter jag middag på engelska i flera timmar, fäller upp släppande fjädringar och lakanen som aldrig riktigt används, att sova över hos sig själv.
Och egentligen förvånas jag inte över att höra av dig. Jag hade ju tänkt på dig i flera dagar.
Det skulle avta intresset.
Så äter jag middag på engelska i flera timmar, fäller upp släppande fjädringar och lakanen som aldrig riktigt används, att sova över hos sig själv.
Och egentligen förvånas jag inte över att höra av dig. Jag hade ju tänkt på dig i flera dagar.
19 september 2008
Fredag. Lundagatan.
-
I. Berlin
II. All you really want is to know what you really want.
III. Exiltanke.
-
I. Berlin
II. All you really want is to know what you really want.
III. Exiltanke.
-
15 september 2008
Måndag. Fortfarande.
Jag lyssnar på gammal musik. Jag ränner i tumlatvätttrappen. Jag hittar Amanda och Åsa. De står utanför min dörr. Jag sitter i mitt fönsterbleck. Vi pratar nogomkillar. Jag tänker att jag borde äta men vet inte vad jag vill ha. Jag dansar i sängen till vårar och alla samma gamla tusen känslor. Jag läser inte om baser och syror. Jag säger att jag inte mår så bra. Jag säger jag går ut ett tag. Jag tar cigaretterna med mig. Jag röker ingenting. Jag köper ägg och hårda höstäpplen. Jag går vilse på Hemköp. Jag hittar aldrig mjölken. Ruski säger hello raring.
Måndag. Lundagatan.
Idag är det:
-klamydiamåndagen
-siridagen
Den tillbringar jag:
-med jourhavande amanuens
-utan namnsdagskoppen
14 september 2008
Söndag. Café Soda.
now im thinking, maybe i was stoned. i felt my feet lift off the ground. and my heart was screaming at my bones, i need you closer. as he is in the middle of the street, i pretend he is mine to keep. cars are running fast on both sides of his head. his eyes say closer. closer closer. i met him when the sun was down, the bar was closed, we both have had no sleep. my face beneath the streetlamp. it reveals what it is lonely people seek. closer closer. closer closer. and Im close enough to loose. close to the point, where you know that your mind, it can not choose. close enough to loose. close enough to loose your heart.
the tiny
09 september 2008
Onsdag. Söder Mälarstrand.
Skulle cykla till Odenplan men förirrade mig i fel filer och Fredsgatan. Hösten smakade som den brukar, av förmultnadens sötma och kanske lite som apelsin och choklad och stickande icke-känsel i låren och ljuspölar på trottoarer där jag sprang i din hand och ville jag kunde jag projicera den tillstötande tomhetskänslan på dig men det vore att förvägra sig sanningen så kanske låter jag bli.
I mjölksyran i duschen i diskvattnet i signaturmelodi på tv i allt litet i livet i tryggheten i att världen går vidare med eller utan kvalen, valen, tvivlen.
Tur.
I mjölksyran i duschen i diskvattnet i signaturmelodi på tv i allt litet i livet i tryggheten i att världen går vidare med eller utan kvalen, valen, tvivlen.
Tur.
07 september 2008
Söndag. Lundagatan.
För jag var aldrig så där sexton i sommarnätter, var aldrig ben på vinglande ben och bara knän i asfalten med kindben i nacken och revben i svartvitt och nyckelben mot pannan och vad jag blev och jag blir bara fler och fler.
-
-
02 september 2008
Tisdag. Lundagatan.
gener gör mannen otrogen
typgudvadsköntmanslippertänkaattdetärpersonligtemotionelltsociologiskt.
Jag vet inte hur att hantera det här. Frånsägs man härmed ansvaret. Typ, "darling, jag rår inte för det ju. ja, vadå, har jag nånsin anklagat dig för att du har blå ögon/dallrig mage/stora öron?".
Innebär det här att en gång otrogen alltid otrogen? Kanske att det gör det redan på ett psykologiskt plan men är det härmed definitivt, skrivet i sten?
Och tänk om man obönhörligt oåterkalleligen tilltalas av 334, åter och igen försätter sig i samma situation, på feromonisk ingivelse snarare än psykologisk?
typgudvadsköntmanslippertänkaattdetärpersonligtemotionelltsociologiskt.
Jag vet inte hur att hantera det här. Frånsägs man härmed ansvaret. Typ, "darling, jag rår inte för det ju. ja, vadå, har jag nånsin anklagat dig för att du har blå ögon/dallrig mage/stora öron?".
Innebär det här att en gång otrogen alltid otrogen? Kanske att det gör det redan på ett psykologiskt plan men är det härmed definitivt, skrivet i sten?
Och tänk om man obönhörligt oåterkalleligen tilltalas av 334, åter och igen försätter sig i samma situation, på feromonisk ingivelse snarare än psykologisk?
01 september 2008
Måndag. Lundagatan.
now, this is where I live
Jag fick aldrig lära mig hur att ensam disponera över hundrasextio centimeter i bredd. Jag fostrades i nittio.
Nu vet jag inte, ska jag sova till höger eller till vänster eller i mitten eller på tvären och vad är huvudgärden?
Ryssen säger att jag behöver sällskap. Jag vet inte men jag tror att det är bäst så här och jag tror inte för jag vet att det är bäst så här.
Att stå på sig i porrstrumporna.
Disponera talen över tiden.
Jag fick aldrig lära mig hur att ensam disponera över hundrasextio centimeter i bredd. Jag fostrades i nittio.
Nu vet jag inte, ska jag sova till höger eller till vänster eller i mitten eller på tvären och vad är huvudgärden?
Ryssen säger att jag behöver sällskap. Jag vet inte men jag tror att det är bäst så här och jag tror inte för jag vet att det är bäst så här.
Att stå på sig i porrstrumporna.
Disponera talen över tiden.
31 augusti 2008
Söndag. Lundagatan.
Och söndagssolen är kall och vilseleder mig i tiden och rummet och jag vet inte längre om det är tidig vår eller ansatsen till höst.
Du sa en gång att jag med mina osofta bagage uppenbarligen faller för osofta killar.
Du skulle kunna kalla det självinsikt.
Nu har jag staplat sakerna ur lådorna på Lundagatorna.
Vi pratar i etern genom väggen.
Du sa en gång att jag med mina osofta bagage uppenbarligen faller för osofta killar.
Du skulle kunna kalla det självinsikt.
Nu har jag staplat sakerna ur lådorna på Lundagatorna.
Vi pratar i etern genom väggen.
30 augusti 2008
Lördag. Bromma.
Jag fostrades att tro på Gud. Ibland när jag berättar det får folk något litet spänt i blicken; de visualiserar en fanatisk hemgärd och refererar kanske lite till sekterism och antroposofer.
Men så var det inte. Så är det inte. Det var snarare något som i periferien gjorde sig påmint; inte didaktiskt, snarare en amoralitet, en ej ifrågasatt instans med sin plats i himlen lika självklar som mormor och morfar i Tegnérlunden.
Ibland bad jag till Gud, exempelvis då mamma och pappa var osams. Då bad jag Gud att de skulle pussas istället och skratta och inte skilja sig utan återställa ordningen.
Ibland bad jag till Gud, exempelvis då någon av mina systrar hade gått ut efter middagen och inte kommit in fastän klockan var läggdags eller mer. Då bad jag till Gud att systern skulle se hemtrevnaden lysa i köksfönstret och inte ta emot choklad av en gubbe i skogen.
Ibland var jag i kyrkan också. Ofta var det jul. Jesus på korset var lite gul i hyn och min storasyster sjöng solo i uggleutstyrsel.
En gång hänvisade jag till Gud när jag lekte fattiga barn med en kompis. Då tittade hon uppfordrande på mig och sa: "Men Gud finns ju inte!" och jag gick hem med insikten ekandes i huvudet. Visserigen hade jag ifrågasatt Gud som väsen redan. På lekskolan avfärdade min kompis Gud i egenskap av den skäggiga gubbe som i barnbibeln illustrerades, hon trodde mer på ett allt genomsyrande väsen. Därför gjorde jag också det. Jag tänkte att Gud kanske var lite som dimman på ängarna, vaktade världen medan människan sov på natten.
Men efter den dagen fanns inte dimman på ängarna längre.
En gång konfirmerade jag mig iallafall. Då åker man på läger och där blir man salig. Det blir alla. Där ber man morgon, bords - och kvällsbön, trallar populärkyrkliga, gitarriffiga ungdomspsalmer och trär handlederna med radband. I utvärderande enkäter bedyrar man hur tron har stärkts och livsperspektiven vidgats. En del ligger med ledarna.
Sedan kommer man hem. Man generas lite vid tanken på den andliga gemenskapen, gräver undan bibeln och radbanden, hävdar och inser att man alls inte hyser Gud någon tilltro och när man är arton går man ur svenska kyrkan för att slippa betala kyrkskatt eller betalar ändå för att man kanske en dag vill gifta sig eller för att man vill bevara kulturarvet.
Ofta upplever jag att jag söker något slags andlig upplevelse - mindre som i populärkyrkliga, gittarriffiga ungdomspsalmer och mer som i de där rusande nätterna som svindlar när jag blundar och allt av någon outgrundlig anledning är rätt okej ändå och jag ser allt för vad det är när jag tar vägen genom parken.
Det paradoxala är att det oftast är i de perioder då jag går ut som mest som jag mår som sämst och livet ter sig som mest andefattigt. Givetvis säger det mindre om utelivet och mer om mitt förhållade till mig och mitt förhållande till utelivet och mitt förhållande till hur jag förhåller mig till utelivet.
Vidare förklarar det vilken mentalitet som söker sig till de populärkyrliga, gitarriffiga ungdomspsalmerna och därmed vad detta sökande förmodligen substituerar.
Men så var det inte. Så är det inte. Det var snarare något som i periferien gjorde sig påmint; inte didaktiskt, snarare en amoralitet, en ej ifrågasatt instans med sin plats i himlen lika självklar som mormor och morfar i Tegnérlunden.
Ibland bad jag till Gud, exempelvis då mamma och pappa var osams. Då bad jag Gud att de skulle pussas istället och skratta och inte skilja sig utan återställa ordningen.
Ibland bad jag till Gud, exempelvis då någon av mina systrar hade gått ut efter middagen och inte kommit in fastän klockan var läggdags eller mer. Då bad jag till Gud att systern skulle se hemtrevnaden lysa i köksfönstret och inte ta emot choklad av en gubbe i skogen.
Ibland var jag i kyrkan också. Ofta var det jul. Jesus på korset var lite gul i hyn och min storasyster sjöng solo i uggleutstyrsel.
En gång hänvisade jag till Gud när jag lekte fattiga barn med en kompis. Då tittade hon uppfordrande på mig och sa: "Men Gud finns ju inte!" och jag gick hem med insikten ekandes i huvudet. Visserigen hade jag ifrågasatt Gud som väsen redan. På lekskolan avfärdade min kompis Gud i egenskap av den skäggiga gubbe som i barnbibeln illustrerades, hon trodde mer på ett allt genomsyrande väsen. Därför gjorde jag också det. Jag tänkte att Gud kanske var lite som dimman på ängarna, vaktade världen medan människan sov på natten.
Men efter den dagen fanns inte dimman på ängarna längre.
En gång konfirmerade jag mig iallafall. Då åker man på läger och där blir man salig. Det blir alla. Där ber man morgon, bords - och kvällsbön, trallar populärkyrkliga, gitarriffiga ungdomspsalmer och trär handlederna med radband. I utvärderande enkäter bedyrar man hur tron har stärkts och livsperspektiven vidgats. En del ligger med ledarna.
Sedan kommer man hem. Man generas lite vid tanken på den andliga gemenskapen, gräver undan bibeln och radbanden, hävdar och inser att man alls inte hyser Gud någon tilltro och när man är arton går man ur svenska kyrkan för att slippa betala kyrkskatt eller betalar ändå för att man kanske en dag vill gifta sig eller för att man vill bevara kulturarvet.
Ofta upplever jag att jag söker något slags andlig upplevelse - mindre som i populärkyrkliga, gittarriffiga ungdomspsalmer och mer som i de där rusande nätterna som svindlar när jag blundar och allt av någon outgrundlig anledning är rätt okej ändå och jag ser allt för vad det är när jag tar vägen genom parken.
Det paradoxala är att det oftast är i de perioder då jag går ut som mest som jag mår som sämst och livet ter sig som mest andefattigt. Givetvis säger det mindre om utelivet och mer om mitt förhållade till mig och mitt förhållande till utelivet och mitt förhållande till hur jag förhåller mig till utelivet.
Vidare förklarar det vilken mentalitet som söker sig till de populärkyrliga, gitarriffiga ungdomspsalmerna och därmed vad detta sökande förmodligen substituerar.
29 augusti 2008
28 augusti 2008
Torsdag. Bromma.
Naturvetenskapen ger rykte om sig att vara en absolut sanning, trofast och obeveklig i en tillvaro där vi annars aldrig så noga kan veta, där vi ledsagas i växelverkan och paradoxer och urvattnade begrepp.
Liksom döden obestridlig.
Han är född 1929 och lektor i kemi och vitklädd och liksom förblindad i sin iver och han säger på ett ungefär att man i Schweiz försöker utvinna massa ur energi, att tusentals kemister jäktar och jagar en Higgspartikel, en partikel som kanske inte finns men som måste finnas eftersom den grundläggande, naturvetenskapliga teorin - det vill säga hela den naturvetenskapliga förklaringsmodell utifrån vilken all forskning, vår världsuppfattning, min självuppfattning, utgår - bygger på en idé om denna Higgspartikel.
Han är född 1929 och lektor i kemi och vitklädd och liksom förblindad i sin iver för under hans livstid har förklaringsmodellen anpassats fem gånger.
Intill döden obestridlig.
Att investera sin framtid i en idé.
Eller.
Att investera i sin framtid är ingen idé.
Liksom döden obestridlig.
Han är född 1929 och lektor i kemi och vitklädd och liksom förblindad i sin iver och han säger på ett ungefär att man i Schweiz försöker utvinna massa ur energi, att tusentals kemister jäktar och jagar en Higgspartikel, en partikel som kanske inte finns men som måste finnas eftersom den grundläggande, naturvetenskapliga teorin - det vill säga hela den naturvetenskapliga förklaringsmodell utifrån vilken all forskning, vår världsuppfattning, min självuppfattning, utgår - bygger på en idé om denna Higgspartikel.
Han är född 1929 och lektor i kemi och vitklädd och liksom förblindad i sin iver för under hans livstid har förklaringsmodellen anpassats fem gånger.
Intill döden obestridlig.
Att investera sin framtid i en idé.
Eller.
Att investera i sin framtid är ingen idé.
26 augusti 2008
Tisdag. Universitetet.
Morgonluften är så klar och kall och nästan metallisk som de där bländande vinterdagarna som knastrar under skosulor och i luftrören.
Att befinna sig i strömmen, välla upp ur jorden och klappra målmedvetet på de asfalterade gångvägarna. Att minnas med lättnad hur jag med lättnad vek av åt vänster.
Nu följer jag i bolmande schampoångor. Tålmodigt.
Jag ska aldrig förstå varifrån de kommer, vart de är på väg. Undrar alltid av vad lever de, undrar aldrig av vad lever studiemedel?
Undrar vart de ska hitta bo. Undrar vart de bor.
Ur någon anonym skara bryter han sig loss och rusar ned för slänten, rasar rakt i armar och om halsar och jag säger hello och bubblar lite som när jag hittade Christina i bäddsoffan hos Matilda och hon var så fin när hon sov att jag inte ville andas. Mina händer luktar nostalgiskt av universitetstvål.
Bläddrar i all kurslitteratur utom den naturvetenskapliga. Kanske för att kemiboken heter "Modell och verklighet"; den luktar färgtryck och andas gymnasiedidaktik, säger: "I kemi förflyttar vi oss ständigt mellan att observera det som syns i verkligheten och att beskriva det osynliga samspelet mellan atomerna." […]
Tänker på att översätta inifrån till utanpå, utifrån till inuti; att det kanske inte är så stor skillnad på kemi och psykoanalys.
Och internationella relationer.
Att befinna sig i strömmen, välla upp ur jorden och klappra målmedvetet på de asfalterade gångvägarna. Att minnas med lättnad hur jag med lättnad vek av åt vänster.
Nu följer jag i bolmande schampoångor. Tålmodigt.
Jag ska aldrig förstå varifrån de kommer, vart de är på väg. Undrar alltid av vad lever de, undrar aldrig av vad lever studiemedel?
Undrar vart de ska hitta bo. Undrar vart de bor.
Ur någon anonym skara bryter han sig loss och rusar ned för slänten, rasar rakt i armar och om halsar och jag säger hello och bubblar lite som när jag hittade Christina i bäddsoffan hos Matilda och hon var så fin när hon sov att jag inte ville andas. Mina händer luktar nostalgiskt av universitetstvål.
Bläddrar i all kurslitteratur utom den naturvetenskapliga. Kanske för att kemiboken heter "Modell och verklighet"; den luktar färgtryck och andas gymnasiedidaktik, säger: "I kemi förflyttar vi oss ständigt mellan att observera det som syns i verkligheten och att beskriva det osynliga samspelet mellan atomerna." […]
Tänker på att översätta inifrån till utanpå, utifrån till inuti; att det kanske inte är så stor skillnad på kemi och psykoanalys.
Och internationella relationer.
25 augusti 2008
23 augusti 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)