might be nothing but fiction

och våra hjärtans förlorade slag.

2009-02-07T02:37:00.000-08:00

psalm noll noll

det är så många jag skulle höra av mig till om jag bara förstod vad de vill höra av mig.

2009-01-25T04:46:00.000-08:00

new post.

2009-01-23T05:20:00.000-08:00

-

Och jag kräks mig till sömn efter alla dar.

Onsdag. Lundagatan.

2008-12-17T12:58:00.000-08:00

Ikväll tänker jag ofärdiga tankar.

Andra tänker inte alls.

2008-12-17T05:38:00.000-08:00

Jag får en ny av Östergren nästan varje gång vi ses. Alltid inbundna. "Fantomerna" undantaget.

Men så var den ju på köpet.

-

Birthday. Lundagatan.

2008-12-16T03:25:00.000-08:00

Lördag. Lundagatan.

2008-11-29T10:58:00.000-08:00

Idag är det inte vardag så jag har inte varit i skolan och pratat med Rebecka och idag är jag ensam hemma så jag har inte pratat med Ruski och när jag för tredje gången ringer mamma utan att egentligen ha något att säga suckar hon otåligt och undrar vad som pågår egentligen. Vad och på och går och jag vet inte. Jag och vet och inte och ingenting. Hej. Och hejhej. Hej och då och is there anybody out there?

2008-11-29T09:24:00.000-08:00

I tidningarna pratar man om den statiska kameran, om vinklarna. I superlativ pratar Mrtn om en film att spänna kring världen. I mig pratar jag med perspektivet i hjärtat. I Ruben Östlunds "De Ofrivilliga" är inte surrealismen ett vardags-svensk-regi-realismens grepp, nej, surrealismen ÄR realiteten och den skildras... realistiskt. En promenad i grågryning och "grabbighet" blir en gränsöverträdelse blir en våldtäkt blir ett debatterande av något förtiget, av konstruerade könsrollsepitet som fängslar och föder en sterotyp manlighet som i vanliga fall skämtar bort sig själv inom ramen för själva schablonen. Tonårstjejerna utmålas som moraliskt försvagade, anklagas för att förskingra lojaliteten i eget navelskådande, beskylls för allt elände då det snarare är allt elände som tvingat fram den moraliska urvattningen. Där man stampar på den som står upp för dem som det stampas på och... eller, det känns som en förlängning av Muhammed-har-ingen-att-labba-med och jag blir så himla ledsen när människorna är mot och inte med varandra och jag blir oinitierad och vill skrika "du och jag, vi passar inte in här" med sprucken målbrottsröst för det är inte människorna det är fel på, de väljer inte att vara med eller mot varandra för de väljer ingenting utan styrs av strukturer och finns känsla/ilska finns handlingskraft men ambitionen missriktas så lätt och jag förstår aldrig i vilken ände att nysta - i människorna eller hos strukturen. En ömsesidig rörelse är förutsättningen men sker den så länge ena parten (strukturen) gynnas av de skeva positionerna?

Torsdag. Lundagatan.

2008-11-27T07:40:00.000-08:00

Jag hade föreställt mig hur jag och Rebecka och den temperamentsfulla modellskan skulle utgöra en obestridlig trio, superandes på varandras kunskaper. Istället fick jag labba med en tjej som alltid brukar labba själv eftersom hon inte vill labba med någon och en kille som alltid brukar labba själv eftersom ingen vill labba med honom. Hon: uppenbart socialt avkodad, distinkt intonation. Han: Muhammed A, snackar dålig svenska, 40 år. Det var så himla sorgligt. Jag ville dö. Det gjorde jag inte. Istället höll jag på att döda ensamma tjejen som ingenting förstod men ändå stressade och hetsade och stampade otåligt i marken när jag visade ensamma killen hur man balanserade en protolysreaktionsformel. Då vi till sist (som i sist, varenda blonderad mockastövel hade klapprat sin kos) var klara sa ensamma killen: "dig har jag inte sett förut, ska du labba här igen?" "nej, jag är i en annan grupp i vanliga fall." "synd!"

Det är alltid jag och den överblivna killen och jag brukade tänka att kanske kliver jag utanför situationen, ser och väljer att inte blunda. Senare slår det mig att det mer troligt är jag som är den överblivna tjejen, fet, flätfriserad och finnig med fjärr och fastnaglande blick. Och, ja jesus, om de bara visste vilka kemiskills jag besitter.

Ruski är i Täby och fyller år. Kanske att jag håller på att bli galen. Hon fick "vem ska trösta knyttet". I tjugoårspresent.

Onsdag. Kräfriket.

2008-11-26T05:13:00.001-08:00

-

- Åh, vilka vackra istappar!
- Rebecka, kan inte du ställa dig nedanför så att jag kan ta en bild?

Fredag. Lundagatan.

2008-11-21T12:14:00.000-08:00

Imorgon tenterar jag matematik. Jag vet det eftersom min granne har fest för det har han alltid kvällen innan jag har tenta.

I övrigt vet jag varken ut eller in eller ingenting, klamrar mig fast i referenserna till kylan. Jag fryser, alltså är jag.

Onsdag. Lundagatan.

2008-11-18T09:39:00.000-08:00

-

Annika Marklund skriver att den kultur mode utvecklats till är kvinnans återerövrande av sin kropp. Lagom samtidsdistanserat rycker hon i smilbanden och visst är det hon säger viktigt och till viss del riktigt. Ändå har jag svårt att föreställa mig hur något som affekterar och formar och dikterar kroppen kan vara befriande.

Vore jag född ett tiotal år tidigare, exempelvis, hade jag värkt och verkat i ett ideal på många vis diametralt motsatt dagens. Jag vet inte hur att bäst beskriva det. En klassisk timglas-siluett vore om inte missvisande så knapphändig. Jo. Dottern i grannfamiljen önskade sig ett silikoninplantat i studentpresent. Ser ni? Ni ser.

Att ambitionera dagens ideal är inte lika kostsamt. Inte värderat i pengar, åtminstone. Det räcker med att späka sig - vilket givetvis lider andra förluster. Då något slags hängivelse viktreducerande åtgärder tycks vara en regel bekräftad av de få undantagen utgår jag ifrån att de fysiska lidanden som självsvält innebär är välkända och om inte annat uppenbara. Därtill kommer den psykiska aspekten. Den är komplex och sällan förstår jag hur att ens på ett ideologiskt plan förhålla mig till den, till vad som föder vad som föder vad, om det är något djupt och själsligt förankrat som tar sig ett ytligt uttryck eller något ytligt som kommer att förankra sig djupt och själsligt... och, ja, hur dagens androgyna rättesnöre skulle kunna vara en kvinnans enmancipation begriper jag summasumarum ännu mindre.

Visst kan man hävda att kvinnokroppen slår sig fri från de epitet (”ett kvinnligt leende och kvinnans former, en välfylld byst, vackra ben, lår, midja och vackert hår” som Herman Lindqvist förkroppsligar i kvinnan och på en gång fjättrar henne i. Visst kan man det. Om det inte vore för att insparkandet av en dörr smäller igen en annan.
Exempelvis är bröst i dagens ideal bortprioriterade, bortkalkylerade. De finns inte med i bilden, i fallet, i skärningen, är i passformen betvingande. Och hur jag än vänder och vrider på mig har jag ett par bröst. Och hur jag än vänder och vrider på mig kommer jag att associera till välgödd i den högkragade, midjemarkerade, måttligt åtsmitande klänningen, mindre på grund av midjan, mer på grund av bysten. Och hur vi än vänder och vrider på det är det inte klänningen det är fel på utan mig, det är jag som tar mig fel ut i den.

Ibland tänker jag att jag borde linda brösten. Men det finns inga bysteliminerande behåar. Jag har sett efter. Och jag tänker att behåväsendet kanske inte är riktigt ajourfört. Att linda brösten känns nämligen mer naturligt än vad en vadderad variant någonsin har gjort. Vilket vidare kanske beror på att jag kläcktes utom det bröstfokuserade idealet men mer troligt på en överskuggande, allomfattande strävan efter ett komprimerande av kroppsvolymen.
Och om behån på 70-talet var ett likriktande, ett sexualiserande, ett formande från fel till rätt som i vilket "rätt" och vems "rätt"? är det idag sexuellt anspelande att inte bära behå. Att inte bära behå blir att bakåtsträvande, en emfas av bröstens sexuella symbolvärde, av bröstens definierande av kvinnlighet, ett värde och ett definierande som på många viss borde motarbetas men hallå, på vilket sätt?

Och på det hela skulle man sedan kunna applicera den lika världsomspännande som vanföreställande uppfattningen om mannen som neutrum och kvinnan som avvikelse, hur motarbetandet av den blir en tillämpning av den, för att vara krass.

Och så känner jag mig i slutändan som dödshjälpsdebatten, att jag - just i egenskap av rörd och berörd - inte anses i stånd att tänka och besluta rationellt i det som rör och berör.

Måndag. Lundagatan.

2008-11-17T09:34:00.000-08:00

Rapport från Aix-en-Provence

Siri säger:
debbahdabbaduoe
Matilda säger:
im blue dabadiba?
Siri säger:
what you do, blue dabadiba?
Matilda säger:
whos blue?
Siri säger:
my little eye. yours too
Siri säger:
what do YOU do? how DO you do?

(tystnad)

Matilda säger:
aint no blues for mama

Tisdag. Lundagatan.

2008-11-11T09:49:00.000-08:00

När det/du får mig att falla måste jag ta tag i mig illa kvickt för annars tänker du falla med mig, hand-och huvudlöst, och då måste jag ta tag i både dig och mig och fastän jag blåser luft i allt som är och inte är håller vi oss omöjligt uppe. Du faller med mig för att du inte tänker ta mitt fall, säger du. Du har för mycket med dina egna fall, säger du. Istället får jag ta dina och våra fall fastän jag har mycket med mina egna fall, säger jag inte för då skulle du tycka att jag föll och du skulle falla med mig och jag skulle få ta tag i både dig och mig och fastän jag blås...

Oavsett föremålets massa och form är accelerationen vid fritt fall (luftmotståndet borträknat) konstant och lika med gravitationen, får vi lära oss. Du säger att två kroppar borde i teorin inte falla snabbare än en men jag säger att nu lever vi i praktiken så då faller jag väl hellre själv.

Jag löser tal 6 på två övningstentor utan att kika i facit. Utanför fönstret är det adventskalender. Vi ska aldrig falla mer. Vi ska vara tillkämpat glatta och glättiga. Och blogspot ska strama i smilgroparna.

2008-11-09T01:50:00.001-08:00

Klänningarna från min mormors ungdom led offer för hennes skoningslösa selektioner. Däremot lät hon spara mammas coolhetsgarant tillika vantar från det hippa 70-talet. Sinne för proportioner. I dubbla bemärkelser.

Fabulous friday. Gamla Stan.

2008-11-08T07:14:00.001-08:00

Torsdag. Lundagatan.

2008-11-08T04:01:00.000-08:00

-

-

Söndag. Lundagatan.

2008-11-02T07:14:00.000-08:00

-

Jag skulle kunna skriva om lanserandet av en populärkulturell Barack Obama, om greppet som begrepp, om lättillgängliga estetiker eller bara likriktade preferenser, om tankar som jag tänker, om känslor som jag känner, om viljor som jag inte vill, om att riktas och att rikta, om cynismers utdöende och idealismers återtåg eller undanglidande fragment som mest angår mig såsom ordvrängeri, idékrängeri.
Men med tröttheten och huvudvärken och dimmorna och känslorna precis som om jag vore bakis fastän jag inte druckit på flera veckor och liksom lite ledsamt och jag ventilerar i brist på hyfs för det känns som så ofta då jag träffat dig och jag kan bara undra varför jag träffar dig - och är därmed tillbaka i grepp som begrepp, lättillgängliga estetiker eller bara likr...

Fredag. Lundagatan.

2008-10-31T11:40:00.000-07:00

-

wuthering heights

-

Onsdag. Röda linjen.

2008-10-29T12:37:00.001-07:00

Tisdag. Lundagatan.

2008-10-28T02:09:00.000-07:00

Senare ska jag kanske komma att publicera mina samlade facebook-konversationer - ett samtidsstudium. Eller kalla det haute couture.

Fast då måste de ju skräddas om först.

Lördag. Lundagatan.

2008-10-25T11:56:00.001-07:00

-

Men helst av allt vill jag sova.

Fredag. Lundagatan.

2008-10-24T00:27:00.000-07:00

Jag vet ju bättre, såklart.

"Åh, Siri, tänk om du alltid skulle ha lockar!" säger mamma efter att ruski har lekt med mitt hår och hon menar ju väl förstås men jag undrar ändå vad det är att säga till sin dotter. Så länge jag kan minnas har jag fått konstruktiva råd angående mitt utseende, trick och tips, att manipulera med brister och tillgångar, att lura ögon med potential och passformer, att dölja. Det fick även min mamma och antagligen mammas mamma och allas mammor i det evinnerliga - ja, då i synnerhet, vad annat än kuttersmycke skulle hon tjäna till, existensberättigad endast genom en man - vilket hon ju även var fram till inte alls så evinnerligt länge sedan - och, ja.

I mitt fall var det inte råden som alstrade missnöjet utan missnöjet som tvingade fram råden, antar jag, och de nidbilder som föder missnöjet är, hoppas jag, uppenbara. Och jag vet inte vem och till vad råden lurar, egentligen. I andemening makt(löshet)en över kroppen tycks de stjälpa mer än hjälpa, att det spär på föreställningarna, spinner cirklarna ytterligare ett varv.
Eller är de i samma ambition tvärtom en förutsättning för att på sikt häva dem, att något slags distans och självkänsla och självständighet och själverkännande kan nås först efter ett erkännande i relation till idealen och att erkännandet i relation till idealen kan nås endast genom att "överensstämma" med idealen vilket man gör endast genom att trixas och tipsas?

-

Onsdag. Neverending.

2008-10-22T11:43:00.000-07:00

If I fall, will you pick me up? Nej, det will you inte för det är fucking ocharmigt to fall. If I fall, will I pick me up? brukar jag tänka istället och jag försöker fastän jag är fucking ocharmig.

Fucking ocharmigt.

Onsdag. Lundagatan.

2008-10-22T05:48:00.000-07:00

Jag borde lära mig

-hur att lära mig.
-att lära mig.

-hur att lära mig att lära mig?
-att lära mig hur att lära mig?

Jag borde lära mig vad som är höna och vad som är ägg.

Men som vanligt är väl hemligheten typ chicken mcnuggets.

.

Tisdag. Lundagatan.

2008-10-21T05:33:00.000-07:00

Jag borde lära mig

-vilket kaffe som är för mycket kaffe.
-att d kommer före e.

a,b,c,e räknar jag och allt blir felalltärmittfel i en ledsen otakt med facit.
Det är ju mer logiskt att d kommer före e, exempelvis i en symmetrisk stapel-följs-av-ickestapel-struktur, titta: a,b,c,d,e,f. Fast sedan går de i lite olika riktningar, staplarna.

moderna muséet

Måndag. Lundagatan.

2008-10-20T10:57:00.001-07:00

-

Ni vet när alla klackar är alldeles snedgångna och fnasiga, när väskfodrets paisleymönster är utnött och axelremmarna ihopfästa med nyckelringar och koftorna saknar knappar och har spruckit i sömmarna och kappan är förra säsongens och regnvatten kippar i skorna och luggen är lite för lång och strumporna omaka och händerna liksom lite för torra och det går maskor i strumpbyxorna och håret tovar sig och portmonnän för en euro från en Fleemarket i Berlin faller mitt itu, vet ni?

Jag samlar korten med en hårsnodd nu.

Lördag. Lundagatan.

2008-10-18T11:33:00.001-07:00

Idag fick jag ärva min mammas favoritplagg från Gryningen. Jag tror att det gjorde lite ont. Men tanken på att mina njurar skulle cykla över broarna i nylonstrumpbyxor gjorde kanske mer ont.

Fredag. Frukost.

2008-10-17T02:51:00.000-07:00

Förut trodde jag att duktiga, blonda, bekräftelsefrågande tjejer med läkarkomplex (!) var det jobbigaste jag visste. Nu vet jag att bekräftelsefrågande män med geni- och trettiplus-komplex är jobbigare.

Igår fick jag:
-tre duktiga vänner.
-lagad mat på riktig tallrik.
-tre konservburkar.

På bussen luktade ändå alla öl och sex och babasonic fastän det var vanlig torsdag och klockan sju.

Idag:
-vandrade jag mot strömmen (kristofferskolanströmmen).
-tömdes jag på blod.

Fast på bussen kändes det ändå som att jag kunde leva med det mesta.

Torsdag. Bromma.

2008-10-16T12:27:00.000-07:00

Nyligen anmärkte två ytligt klubb-bekanta på ytterligare någon ytligt bekants val av klädsel De ansåg att den markerade midjan och därmed utstuderade siluetten signalerade något slags kontaktsökande, något slags desperation som de uppenbarligen fann sig rättmätiga att distanserat håna, att de inte förstod varför personen inte förstod att "tona ned sig".

Jag opponerade mig upprört och förklarade att deras anmärkningar var helt idealstyrda, att den ytligt bekanta snarare är att uppmuntra då hon ju uppenbarligen motsäger sig idealet som ju är sjukt på alla vis - allra minst inte i det perspektiv att en kroppstyp berövas friheten att ikläda sig vad den behagar, i synnerhet då kroppstypen inte på något vis är abnorm utan skiljer sig från catwalkidealet mest i det hänseende att den har bredare höfter och större bröst, två genetiska betingelser som kan betvingas endast med ohälsosamma metoder, att de inte hade haft något att anmärka på den eventuella desperationen och kontaktsökandet i klädesplaggen ifråga om de hade suttit på en rakare figur.

I slutändan är det ändå inte deras inställning som upprör mig, inte heller deras svala leenden och haglande cynismer, den naivism jag tillskrevs, den sociala avkodning som de ansåg begränsningen i att inte inse sina begränsningar innebära eller känslan av att inte kunna kommunicera och förstå.

I slutändan är jag ledsen över att man måste göra sin kropp till ett politiskt verktyg för att nå politisk framgång, liksom ens val att hantera sin kroppsbehåring är ett politiskt ställningstagande i ambitionen att ens hantering av kroppsbehåringen på sikt inte ska behöva vara ett politiskt ställningstagande, att ens sexliv blir en politisk kamp om en fri sexualitet, en jämställd sexualitet, fastän man i kampen - på grund av kampens riktlinjer, åssyftningar och ambitioner - på sätt och vis berövas sin sexualitet och makten över den.

Tisdag. Fortfarande.

2008-10-14T01:43:00.000-07:00

Människans sinnen är uppenbarligen mottagliga för estetiken i regelbundenheten, från fall till fall och fas till fas tilltalad av mönster, travestier, upprepning, repriser, symmetrier. Det sägs att hon mår bra och lever väl i något slags rutin, återkommande händelser vid exakta klockslag, att tämja det oöverskådliga till logik.

Ur ordningen springer behov av att bryta av, av oordning, av estetiken och dynamiken i att avvika, kontrastera, överrumpla.
Pappas matlagningsestetik går ut på kontrasterande konsistenser, ett oförändrat tuggmotstånd underminerar hela upplevelsen, säger han, till och med smaken blir fadd. I mammas estetik komponerar man textiler enligt goetheiansk färglära, röda inslag med gröna, gult med lila, trots att jag mår illa. Likväl i sig ett mönster, förutsägbart och återkommande.
Vi finner den hos romantiker och postmodernister, estetiken, upplevelsen av att uppleva fulländning och harmoni i absurditeten, lite som en rundmålning, allt på plats, den skeva ljudbilden, stort till smått, näpet till burdust, asymmetri, mischmaschen, får jag kalla det den simpla estetiken?

I kylan på bänken i kvällen sa han med kyssar som kväver att du väljer vad du känner. Mindre i ett existentialistiskt ditt liv, ditt verk, mer i ett faktiskt behov av att älta och vältra. Känslan kan vara aldrig så litet förankrad i verkligheten, i sanningen, i omgivningen och du kan vara aldrig så medveten om att den är aldrig så litet förankrad i verkligheten, i sanningen, i omgivningen. Du ser mönstret och nu ligger det i perceptionen, generationen, att önska bryta det. Vi snackar estetik här, faktiskt.

Men om mönstret är att låta anpassas, formas och fogas. Och att bryta det är att legitimera sin subjektivitet och auktoritet som subjekt. Vad är det då att avsäga känslan all dess äkthet och relevans, du dr.leg.psyk.ter.a.jacobson?

Tisdag. Lundagatan.

2008-10-14T00:18:00.000-07:00

Missförstå mig rätt. Men åhnej.

Och alla som har talat emot mig, don't worry be happya:at mina samvetskval och känslohav och oansvariga val.

Måndag. Lundagatan.

2008-10-13T06:30:00.000-07:00

your face is lit up by a discolight/ just another sunny day /you are my sunshine, my only sunsha-a-a-ajn.

Söndag. Berlin.

2008-10-12T12:45:00.000-07:00

Söndag. Lundagatan.

2008-10-12T08:04:00.001-07:00

hej max ernst, hur såg det ut i ditt huvud, vill jag fråga. och hej skeppsholmen, hej höstlöv, höstsol, höstluft. hej cosmopolitans tjej och killpanel, ser det faktiskt ut så där i era huvuden. stackars huvuden. hej samtiden, vem är du, vilket är ditt mekka, vill jag fråga. hej tiden, hej livet, hej mig själv, varför ser det så ut i mitt huvud, vill jag kanske mest av allt veta.

två saker man kan vara säker på gällande mig är att jag alltid kan äta och alltid kan läsa innantill och lära utantill. vissa kan inte äta och läsa innantill och lära utantill när de mår dåligt. jag kan det mycket bättre när jag är själsligt lidande och försmådd och missförstådd. och det är jag nästan alltid.

nu kan jag inte äta och läsa innantill och lära utantill och inte sova eller köpa strumpbyxor. jag kan inte heller romantisera det eller parodiera det eller tycka att det är sorgligt. lustigt nog bekommer det mig inte. inte ens likgiltigheten. det är sorgligt.

jättesorgligt faktiskt.

Fredag. Ja.

2008-10-10T13:34:00.000-07:00

-

Om jag inte kan hantera önskar jag åtminstone att jag kunde hantera att somligt inte kan hanteras.

Istället äter jag Extra Fin Skagenröra och låtsas att jag låtsas att jag är snygg i Ruskis spegel.

Tisdag. Lundagatan.

2008-10-07T13:22:00.000-07:00

overheard i min hall:

- berättade jag att hon hällde ut ett glas vatten över en kille som inte visste vem hon var? haha, sjukt dryg brud. och hon är tillsammans med en av de söta katterna nu också. jag förstår inte. hon ser ju inte ens bra ut.

- ptja, jag vet fortfarande inte vem hon är, hur hon ser ut.

- men... hon ser ut som siri!

gästfrihet lönar sig i längden, har jag hört.

Then you'll take my breath away. Lundagatan.

2008-10-06T13:54:00.001-07:00

-

-

Måndag. Fortfarande.

2008-10-06T09:08:00.000-07:00

När vi ertappade Leo med att gömma vinet lite.

Måndag. Lundagatan.

2008-10-06T02:18:00.000-07:00

Okej, jag fortsätter att skapa symmetri mellan fönster och fönster och hustak och andra vinklar, lutar mig lite längre bak i kuddarna och persiennerna skär fönsterrutorna på 42:an i fyrtiofem grader; okej, jag lutar mig framåt och låtsas knyta skorna och fönsterkarmen sammanfaller med fönsterkarmen på andra sidan Odengatan, vinner tid, jag vet inte är det här normalt?

Okej, jag springer ur det sena åttiotalet, springer rakt på individualismens tidsålder, är mitt eget varumärke, jag har talat om det tidigare . Man skulle kunna tro att det är något att värna och värdera, att det är något att mystifiera, att subjektifiera, att inte låta exponera.
Då tror man fel.

Integriteten är tvärtom det verktyg med vilket offentlig framgång nås, lemniskata. Man skulle kunna tro att ett inre landskap är viktigt då, i en individualistisk erövringstanke. Att det motiverar en reträtt inom sig själv för noga kännedom.
Då tror man fel.

Det är tvärtom konstruerat efter tydligt utstakade konventioner, en grundläggande tillämpningsmall, allmängiltig och oberoende som en dokumentmall för tentamensskrivning i statsvetenskap.
Tillämpningsmallen kan man beskylla på ungefär samma sätt som s-y-s-t-e-m-e-t. För allt ont, det vill säga. För att kompromisslöst likrikta. Måla ut allt utanförfallande som särart. Och då inte i andemening individualistiskt entreprenörskap, bara andemening felfelfel.

Jag tror att den här naturvetenskapen likriktar mig till fräsch stöveltofstjej. Jag kanske inte kan förlika mig med den estetiken, tänker kulturell förflackning. Men all kultur är förflackad. Homogeniserad i elittanken. För elit + likriktning = individualism/ identitet? Men det funkar inte. ÅH FATAL JÄVLA ERROR!

Lördag. Lundagatan.

2008-10-04T08:14:00.000-07:00

Återupptäckter:

I. true love will find you in the end

II.

III.
- Har du roligt eller ska jag vara orolig?
- Hehee.
- Eheeh?

Fredag. Frukost.

2008-10-02T22:55:00.000-07:00

Igår dog min dator.

Idag har jag tvättat mitt hår i apricot-sea buckthorn-jojoba-marshmallow-shampoo från Dr. Hauschka.
Enligt lappen på undersidan kostar det fjorton pund.
Nu vet jag att fjortonpunds apricot och sea buckthorn och jojoba och marshmallow i kombination luktar sågspån.

Hoppasattdefrågarpånågothögskoleprovnågongång.

Torsdag. Tunnelbanan.

2008-10-02T13:56:00.000-07:00

-

usch äkta ursäkta

Onsdag.

2008-10-01T08:28:00.000-07:00

01:18 lundagatan: jag tänker så mycket på cancer att jag tappar känseln i handleder, blodkroppar, lymfkärlen.

06:00 lundagatan: hur tar tove sig till skolan?
möjligen motiverat i att jag promenerade hem via medborgarplatsen och södra station på kvällen.

07:40 zinkensdamm: min granne rikard wolff sätter sig bredvid mig på perrongen. sneglar på min bok.
- hörde du henne radioprata i somras? det var bra.
- näe. jo. sju-ukt fascinerande kvinna.
sen räddar mörbytåget.
jag vill helst tänka på alla gånger våra blickar möts i mitt fönster, på söndagarna de släntrar, på mjölkpaktetshörnen som spränger genom stolt, ekologisk bärplast. helst inte på något av det andra.

08:05 universitetet: solen i ögonen. glatta, regntvättade löven.

12:45 biblioteket: måste sluta skriva monologer i huvudet, måste tänka på tangenter och sekanter. sekanter.

13:25 A-huset: jag värvas till victor rydbergs vikariepol. de älskar mig. jag läser ju n-a-t-u-r-vetenskap.

Tisdag. Lundagatan.

2008-09-30T09:46:00.001-07:00

Senare förstod jag att tiden investeras i upplevelser, kanske egendomliga, allmängiltiga, groteska, menlösa. Sedan skall de komma att kallas liv.

Funktion av relativitet.
Ja jävlar, vilken grej.

Söndag. Lundagatan.

2008-09-28T05:37:00.000-07:00

Jag läser dagstidningen med metikulös noggrannhet. Nästan varenda ord tittar jag på. Nästan varenda ord från pärm till pärm i del efter del.
Ändå begriper jag nästan ingenting. Förutom att det verkar oroligt.
Jag känner ingen oro alls. Förmodligen legitimerat i min okunskap och jag tänker att jag kanske borde läsa nationalekonomi för att råda bot på okunskapen och finna den förhärligande gemenskapen i det förenande, grubblande, gnagande oranadet.
Men att läsa nationalekonomi motiveras egentligen redan på ett tidigare plan, redan i ingivelsen återfinns relevansen, visar i vilken utsträckning ekonomin undermedvetet styr ingivelsen och känslan för vad som tyder på störst samtidsmedvetenhet. Helt nyligen (och fortfarande, givetvis, ingenting går i en handvändning, allt är eftersläpande och förskjutet, som trigonometriska kurvor, ungefär) hade det mest samtidsmedvetna varit något annat, annat kanske som i media och kommunikation. Internationella relationer och globala uppvärmningar, biodynamisk odling och cancer, ja, modevetenskap.

Men okunskapen rymmer överseende med de snäva resonemangen, oförmågan att inte se steget längre, att inte utröna konsekvenserna av minskad produktion som resultatet av minskad konsumtion, okunskapen ger utrymme för reflektion utan bitterhet, the one and only, en på miljonen. Så sätter jag hoppet till regressionen, tänker att naturens gång styr oss till naturens gång. Länge lever inte konsumtionen.

Lördag. Lundagatan.

2008-09-27T10:35:00.000-07:00

September is not so far away.

Och musiken bara fortsatte att dåna från golvet fastän klockan redan var tio i sex.
Lika barn leka väl bäst.

-

Fredag. Universitetet.

2008-09-26T10:11:00.000-07:00

Och apropå att inte vilja vara beroende av "män(niskor) som lyfter och boozar och kompletterar och komplimenterar" -
igår sa min älsklingsdoktorand med det neonrosa spretiga håret och skärsåren och ravebyxorna och lundensiska r: "Det är nog inte talet som är lätt, det är du som är smart. I vanlig ordning, Siri."

Hehehe.

Torsdag. Fortfarande.

2008-09-25T12:19:00.000-07:00

-

"I want to be like water and never need a doctor and carve the earth without my tools, do it all... all the things that I relate to well, like authors and painters, transparent paper wings that float above me while i sleep, to make the room more natural so we could die in it and die in it and die"

-

Torsdag. Lundagatan.

2008-09-25T10:45:00.000-07:00

Jag vet att Virginia låter Mr Ramsay sätta ord på det i en frustrerad passage om intellektets otillräcklighet, att förnimma ett resonemang men inte förskingra det töcken i vilket man urskiljer det, det är som en huvudvärk.
Det känns som att hela mitt vara, hela mitt förfara är ett försök att maskera eller kompensera intellektets oförmåga och inkapacitet, vitt och brett och än mer omdömeslöst, valhänt och undermåligt rubricerar jag mig estetisk auktoritet i ett frenetiskt målaläsafotograferastickalyssnaskrivaiklä, funderar i bästa mening men utan själ blir det oskäligt och mister mening, tänker: titta på mig så klanderfritt jag inreder och titta på mig jag målar igen och titta jag läser och skriver, keepin’ up the good work och a/w nollnio och kanske ettnoll och varför inte trettiohundratolv men titta jag sparkar i höstlöven och vilket fint porslin sen och ja det är jag som läser den och vill ni inte vara precis som jag för titta på mig nu då och så en personlig twist och alldeles och så charmen.

Och icke-kontrollen föder något slags kvasikontroll där jag dammtorkar lister, skurar kakel, målar excentriska självporträtt, springer, dammtorkar lister, inte ringer mamma, förstelnar i kolhydratskalkyler, bara måste springa lite till, dammtorkar lister, får inte ringa mamma, promenerar från Zinkensdamm till Brommaplan och in i köket och mamma säger ojoj och ruski är i Täby hela dagen och jag säger att jag vill inte vara själv och hon säger ring hit någon och jag säger jag har inga vänner kvar och visst är livet underbart fast det har jag ju och det är det ju men jag är bara så rädd för krav och jag vill inte vara beroende av män(niskor) som lyfter och boozar och kompletterar och komplimenterar, vill bara vara mig själv nog.

Problematiken ligger snarare i en tro eller icke-tro på att det ens finns ett själv att vara nog, ett själv att definiera, att inte vara sedan länge försummad i ambitionen att leva upp till andras förväntan och min förväntan på andras förväntan, att tvingas krossa bilderna och bilden av andras bilder fastän krossandet kanske är att slå sig fri eller endast en konstruktion och bilderna, i vidare inläsning, endast en illusion.
Eller kanske i att jag ligger tre år efter i personlig utveckling till följd av missriktade, gymnasiala ambitioner, det raka spåret, de snäva ramarna utan marginal för erkännande och efterkännande och självkännande. Med identitetslösheten som enda resultat.

Och ja, jag vet inte.
Jag är bara så jävla trött på att uthärda, att införliva min tillvaro i något slags parentestecken.
Men kanske mest så jävla trött på att jag ändå maskerar uthärdandet till ett slags bida tiden.

Tisdag. Lundagatan.

2008-09-23T03:19:00.001-07:00

Så skönt med hösten och den friska luften och löven och kylan inuti och utanpå, i lungorna och mot kinderna och kanske mest egentligen för att det ökar medvetenheten om min existens - mindre i ett rousseauiskt "jag känner, alltså är jag", mer i ett "det känns, alltså är jag".

Ändå vet jag inte vad jag lever, av vad jag lever. Ibland tänker jag att jag kanske lyckats sadla den där vågen som det talas så mycket om, lasse das Leben auf mich regnen, lever i det nu i vilket jag förväntas leva, i det nu i vilket jag förväntas trivas. Motiverat endast i att jag inte reflekterar över att jag lever i det, att jag inte reflekterar över hur jag trivs i det.

Men jag fick aldrig lära mig att trivseln i nuet är synonym med förnöjsamhet i händelslösheten. Matilda kysser franska pojkar. Jag vill väl också kyssa franska pojkar. Eller vill jag det. Vill jag kyssa någon alls, egentligen. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte ens om det finns ett vill.
Jag vet inte om det finns ett jag.

Fast just det, det fanns det ju.
Tacka kylan för det.

- Ah. Okej.

Lördag. Bromma.

2008-09-20T15:07:00.000-07:00

Jag skulle kunna skriva om det avtagande intresset för nätterna, om det avtagande intresset för fallandet, för ett utför och allt utanför.

Det skulle avta intresset.
Så äter jag middag på engelska i flera timmar, fäller upp släppande fjädringar och lakanen som aldrig riktigt används, att sova över hos sig själv.

Och egentligen förvånas jag inte över att höra av dig. Jag hade ju tänkt på dig i flera dagar.

Fredag. Lundagatan.

2008-09-19T13:59:00.001-07:00

-

I. Berlin
II. All you really want is to know what you really want.
III. Exiltanke.

-

Måndag. Fortfarande.

2008-09-15T12:08:00.000-07:00

Jag lyssnar på gammal musik. Jag ränner i tumlatvätttrappen. Jag hittar Amanda och Åsa. De står utanför min dörr. Jag sitter i mitt fönsterbleck. Vi pratar nogomkillar. Jag tänker att jag borde äta men vet inte vad jag vill ha. Jag dansar i sängen till vårar och alla samma gamla tusen känslor. Jag läser inte om baser och syror. Jag säger att jag inte mår så bra. Jag säger jag går ut ett tag. Jag tar cigaretterna med mig. Jag röker ingenting. Jag köper ägg och hårda höstäpplen. Jag går vilse på Hemköp. Jag hittar aldrig mjölken. Ruski säger hello raring.

Måndag. Lundagatan.

2008-09-15T02:14:00.000-07:00

Idag är det:
-klamydiamåndagen
-siridagen

Den tillbringar jag:
-med jourhavande amanuens
-utan namnsdagskoppen

Söndag. Café Soda.

2008-09-14T02:01:00.001-07:00

now im thinking, maybe i was stoned. i felt my feet lift off the ground. and my heart was screaming at my bones, i need you closer. as he is in the middle of the street, i pretend he is mine to keep. cars are running fast on both sides of his head. his eyes say closer. closer closer. i met him when the sun was down, the bar was closed, we both have had no sleep. my face beneath the streetlamp. it reveals what it is lonely people seek. closer closer. closer closer. and Im close enough to loose. close to the point, where you know that your mind, it can not choose. close enough to loose. close enough to loose your heart.
the tiny

Onsdag. Söder Mälarstrand.

2008-09-09T22:18:00.000-07:00

Skulle cykla till Odenplan men förirrade mig i fel filer och Fredsgatan. Hösten smakade som den brukar, av förmultnadens sötma och kanske lite som apelsin och choklad och stickande icke-känsel i låren och ljuspölar på trottoarer där jag sprang i din hand och ville jag kunde jag projicera den tillstötande tomhetskänslan på dig men det vore att förvägra sig sanningen så kanske låter jag bli.

I mjölksyran i duschen i diskvattnet i signaturmelodi på tv i allt litet i livet i tryggheten i att världen går vidare med eller utan kvalen, valen, tvivlen.

Tur.

Söndag. Lundagatan.

2008-09-07T11:48:00.000-07:00

För jag var aldrig så där sexton i sommarnätter, var aldrig ben på vinglande ben och bara knän i asfalten med kindben i nacken och revben i svartvitt och nyckelben mot pannan och vad jag blev och jag blir bara fler och fler.

-

Tisdag. Lundagatan.

2008-09-02T07:00:00.000-07:00

gener gör mannen otrogen

typgudvadsköntmanslippertänkaattdetärpersonligtemotionelltsociologiskt.

Jag vet inte hur att hantera det här. Frånsägs man härmed ansvaret. Typ, "darling, jag rår inte för det ju. ja, vadå, har jag nånsin anklagat dig för att du har blå ögon/dallrig mage/stora öron?".
Innebär det här att en gång otrogen alltid otrogen? Kanske att det gör det redan på ett psykologiskt plan men är det härmed definitivt, skrivet i sten?
Och tänk om man obönhörligt oåterkalleligen tilltalas av 334, åter och igen försätter sig i samma situation, på feromonisk ingivelse snarare än psykologisk?

Måndag. Lundagatan.

2008-09-01T06:03:00.001-07:00

now, this is where I live

Jag fick aldrig lära mig hur att ensam disponera över hundrasextio centimeter i bredd. Jag fostrades i nittio.
Nu vet jag inte, ska jag sova till höger eller till vänster eller i mitten eller på tvären och vad är huvudgärden?

Ryssen säger att jag behöver sällskap. Jag vet inte men jag tror att det är bäst så här och jag tror inte för jag vet att det är bäst så här.

Att stå på sig i porrstrumporna.

Disponera talen över tiden.

Söndag. Lundagatan.

2008-08-31T10:56:00.000-07:00

Och söndagssolen är kall och vilseleder mig i tiden och rummet och jag vet inte längre om det är tidig vår eller ansatsen till höst.

Du sa en gång att jag med mina osofta bagage uppenbarligen faller för osofta killar.
Du skulle kunna kalla det självinsikt.

Nu har jag staplat sakerna ur lådorna på Lundagatorna.
Vi pratar i etern genom väggen.

Lördag. Bromma.

2008-08-30T03:56:00.000-07:00

Jag fostrades att tro på Gud. Ibland när jag berättar det får folk något litet spänt i blicken; de visualiserar en fanatisk hemgärd och refererar kanske lite till sekterism och antroposofer.
Men så var det inte. Så är det inte. Det var snarare något som i periferien gjorde sig påmint; inte didaktiskt, snarare en amoralitet, en ej ifrågasatt instans med sin plats i himlen lika självklar som mormor och morfar i Tegnérlunden.

Ibland bad jag till Gud, exempelvis då mamma och pappa var osams. Då bad jag Gud att de skulle pussas istället och skratta och inte skilja sig utan återställa ordningen.
Ibland bad jag till Gud, exempelvis då någon av mina systrar hade gått ut efter middagen och inte kommit in fastän klockan var läggdags eller mer. Då bad jag till Gud att systern skulle se hemtrevnaden lysa i köksfönstret och inte ta emot choklad av en gubbe i skogen.
Ibland var jag i kyrkan också. Ofta var det jul. Jesus på korset var lite gul i hyn och min storasyster sjöng solo i uggleutstyrsel.

En gång hänvisade jag till Gud när jag lekte fattiga barn med en kompis. Då tittade hon uppfordrande på mig och sa: "Men Gud finns ju inte!" och jag gick hem med insikten ekandes i huvudet. Visserigen hade jag ifrågasatt Gud som väsen redan. På lekskolan avfärdade min kompis Gud i egenskap av den skäggiga gubbe som i barnbibeln illustrerades, hon trodde mer på ett allt genomsyrande väsen. Därför gjorde jag också det. Jag tänkte att Gud kanske var lite som dimman på ängarna, vaktade världen medan människan sov på natten.

Men efter den dagen fanns inte dimman på ängarna längre.

En gång konfirmerade jag mig iallafall. Då åker man på läger och där blir man salig. Det blir alla. Där ber man morgon, bords - och kvällsbön, trallar populärkyrkliga, gitarriffiga ungdomspsalmer och trär handlederna med radband. I utvärderande enkäter bedyrar man hur tron har stärkts och livsperspektiven vidgats. En del ligger med ledarna.

Sedan kommer man hem. Man generas lite vid tanken på den andliga gemenskapen, gräver undan bibeln och radbanden, hävdar och inser att man alls inte hyser Gud någon tilltro och när man är arton går man ur svenska kyrkan för att slippa betala kyrkskatt eller betalar ändå för att man kanske en dag vill gifta sig eller för att man vill bevara kulturarvet.

Ofta upplever jag att jag söker något slags andlig upplevelse - mindre som i populärkyrkliga, gittarriffiga ungdomspsalmer och mer som i de där rusande nätterna som svindlar när jag blundar och allt av någon outgrundlig anledning är rätt okej ändå och jag ser allt för vad det är när jag tar vägen genom parken.

Det paradoxala är att det oftast är i de perioder då jag går ut som mest som jag mår som sämst och livet ter sig som mest andefattigt. Givetvis säger det mindre om utelivet och mer om mitt förhållade till mig och mitt förhållande till utelivet och mitt förhållande till hur jag förhåller mig till utelivet.
Vidare förklarar det vilken mentalitet som söker sig till de populärkyrliga, gitarriffiga ungdomspsalmerna och därmed vad detta sökande förmodligen substituerar.

Fredag. Bromma.

2008-08-29T09:53:00.000-07:00

fair farewells

-

Torsdag. Bromma.

2008-08-28T11:13:00.000-07:00

Naturvetenskapen ger rykte om sig att vara en absolut sanning, trofast och obeveklig i en tillvaro där vi annars aldrig så noga kan veta, där vi ledsagas i växelverkan och paradoxer och urvattnade begrepp.
Liksom döden obestridlig.

Han är född 1929 och lektor i kemi och vitklädd och liksom förblindad i sin iver och han säger på ett ungefär att man i Schweiz försöker utvinna massa ur energi, att tusentals kemister jäktar och jagar en Higgspartikel, en partikel som kanske inte finns men som måste finnas eftersom den grundläggande, naturvetenskapliga teorin - det vill säga hela den naturvetenskapliga förklaringsmodell utifrån vilken all forskning, vår världsuppfattning, min självuppfattning, utgår - bygger på en idé om denna Higgspartikel.

Han är född 1929 och lektor i kemi och vitklädd och liksom förblindad i sin iver för under hans livstid har förklaringsmodellen anpassats fem gånger.
Intill döden obestridlig.

Att investera sin framtid i en idé.
Eller.

Att investera i sin framtid är ingen idé.

Tisdag. Universitetet.

2008-08-26T12:32:00.000-07:00

Morgonluften är så klar och kall och nästan metallisk som de där bländande vinterdagarna som knastrar under skosulor och i luftrören.
Att befinna sig i strömmen, välla upp ur jorden och klappra målmedvetet på de asfalterade gångvägarna. Att minnas med lättnad hur jag med lättnad vek av åt vänster.
Nu följer jag i bolmande schampoångor. Tålmodigt.

Jag ska aldrig förstå varifrån de kommer, vart de är på väg. Undrar alltid av vad lever de, undrar aldrig av vad lever studiemedel?
Undrar vart de ska hitta bo. Undrar vart de bor.

Ur någon anonym skara bryter han sig loss och rusar ned för slänten, rasar rakt i armar och om halsar och jag säger hello och bubblar lite som när jag hittade Christina i bäddsoffan hos Matilda och hon var så fin när hon sov att jag inte ville andas. Mina händer luktar nostalgiskt av universitetstvål.

Bläddrar i all kurslitteratur utom den naturvetenskapliga. Kanske för att kemiboken heter "Modell och verklighet"; den luktar färgtryck och andas gymnasiedidaktik, säger:

"I kemi förflyttar vi oss ständigt mellan att observera det som syns i verkligheten och att beskriva det osynliga samspelet mellan atomerna." […]

Tänker på att översätta inifrån till utanpå, utifrån till inuti; att det kanske inte är så stor skillnad på kemi och psykoanalys.
Och internationella relationer.

Måndag. Bromma.

2008-08-25T12:57:00.001-07:00

there is no maidway to heaven

-

Lördag. Bromma.

2008-08-23T05:43:00.000-07:00

thinking 'bout tomorrow

---

Torsdag. Bromma.

2008-08-21T16:25:00.000-07:00

Köpte studentrabatterade oförståelser för fyrahundrafyrtionio kronor. Glömde dem strax igen.

Tänker såklart att if I was young, I'd flee this town I'd bury my dreams underground as did I, we drink to die, we drink tonight, undrar hur ungt är ung ungefär.

Onsdag. Ekerö.

2008-08-19T05:42:00.000-07:00

Kan man tro på en naturens inbyggda vishet? Motiverad i förlopp och fenomen. Får man tro på en naturens inbyggda vishet? Motiverad i förlopp och fenomen.
Kanske att människan påskriver naturen dess vishet? Eller är det bara vad vi väljer att tro?
På förskolan trär de rönnbär på björntråd. Rönnbären har väl aldrig varit så tidiga, då dignande, så mogna, så många.
Mycket rönnbär betyder riktig vinter riklig snö, säger de och ljusa jublar rösterna.
Mycket rönnbär betyder oriktig vinter ingen snö bara en utdragen livlös känsla av intighet, tänker jag för trädgrenen är klok nog att inte bära bördan två gånger på ett år.
Mycket rönnbär betyder riklig vinter riktig snö, säger de för träden är kloka nog att bringa bären - fåglarnas buffert och föda.

Då jag löser ett matematiskt problem, då jag förstår kroppsliga mekanismer och reaktioner och förlopp, då det synbart kaotiska förklaras i ordning och struktur, då rusar endorfiner och det är väl vad som håller liv i de där lågorna som flämtar för att leta, lösa och läka.

Men att tro på en naturens inbyggda vishet är farligt. Det kan legitimera låsta strukturer, frysa obalanser, den skeva maktbalansen, förklara en hel förbannad världsordning i biologier och åtskilda biologier, förankring och icke-förankring.

Eller är det tvärtom de låsta strukturerna, frysta obalanserna, skeva maktbalanserna som tvingar oss till att påskriva naturen dess inbyggda vishet, är den konstruerade tron på naturens inbyggda vishet en yttersta och sista rest av självbevarelsedrift, en självbevarelsedrift synonym med självets undergång. I långa lopp och stora helan.

Jag vet inte.

Jag vet bara att det inte är så konstigt att tilltalas av moderskap, att det inte är så konstigt alls, att ty sig till den enda position i vilken oumbärlighet, oersättlighet och ovärderlighet motiveras i egenskap av egenskapen kvinna, att det inte är konstigt alls i ett samhälle där mindervärde indirekt och direkt eller oavsett skrivs en på näsan, i ett samhälle som kräver jämställdhet på ojämställda villkor, som lika delar ledighet, berömmer hans närvaro, dömer ut hennes frånvaro.

Jag vet verkligen inte;
att lösa och läka.

Torsdag. De Geersgatan.

2008-08-14T05:30:00.000-07:00

Senare skulle jag uppleva fartstreck och åkerlappar, barrskog, regnsmatter, kor i hagar, stugknut, stationshus och anonyma köpingar. Industristank i bullrande fönsterglipor. Och telefonledningarna som böljar så hypnotiskt och taktfast.
En pappa med skrynklig skjorta räddar pennor och kryper i gången. Han har så snälla, bruna ögon, sådana som jag önskar kunde förälska sig lite i mig någon gång. Mamman har det röda håret i en ljusrosa hårsnodd, glasögon, loosefit-jeans och foträta skor.
Jag förstår att de är bra människor.
Att de fortfarande försöker. Kanske lite för välutbildade och högavlönade och oumbärliga för att spendera tillräckligt med tid med barnen - jag bara spekulerar.

Ibland låtsas jag att jag är någon annanstans, lite längre söderut - kanske i ett pittoreskt Frankrike, att jag måste orientera mig med karta och det går ganska bra för i Haga är det fint och jag begriper inte riktigt hur spårvagnarna fungerar och det blåser salta vindar och jag får sms från tele2. Att reda sig själv i främmande miljöer, ordna tankar, dricka kaffe med mig själv, på Café. Själv.

Onsdag. Bromma.

2008-08-06T06:46:00.000-07:00

Herregud.

Stirrar i fönsterglasen i entvåtre timmar i fyrafemsex dagar.

Önskar mig någon som berättar historier från tillvaron bortom 167 72/73, någon som väljer musik så att låtarna slipper shuffla sig själva, någon som låter mig vara tyst tills jag kanske fungerar igen.

Herregud.

Söndag. Bromma.

2008-08-03T09:22:00.000-07:00

Erik de Vahl är brevbärare. Det är jag också.

Antagligen är det så långt våra likheter sträcker sig. Liksom likheterna andra brevbärare emellan. Brevbärare kan vara gamla och unga, lätta och tunga, en del kan filosofera kring vatten på mars, andra om liv i rymden och en tredje tolererar inte en samtida hbt-vänlighet och jag är kanske inte så fritänkande heller när jag inser min intolerans mot intoleransen.

Erik de Vahl försöker förstå sig på 80-talisterna, försöker kartlägga min generation. Det gör jag också.
Erik de Vahl tror att det är ganska signifikant för vår generation att låtsas göra något på en grund men nog i själva verket göra den på en annan, exempelvis att via Kina ta sig till Nordkorea för att tillverka jeans. Det gör jag också. Men jag tänker att de gör det på en god grund och inte på en låtsad god grund. Låter mig imponeras istället för att förfäras.
Jag tänker också att jag nog är ganska olik min generation. Att jag är brevbärare är kanske min främsta bevisföring. Om jag vore ett barn av min tid skulle jag vara anställd på Whyred eller Acne, jag skulle frilansa, jobba med pr, knulla Beckmans, hypa svartklubbar på Facebook, vara en god nätverkare, maskera förlusten av mitt egenvärde, av min existensberättigande originalitet genom att anse lyxpopens framgång vara synonym med dess säkra och i inflation manifesterade död, kanske ha högre månadsinkomst än min mamma.
Vid närmre eftertanke är jag nog rätt märkt av min generation. Men det går emot den identitetsfixerade tidsandan att erkänna då jag endast verkar i det fördolda och inte stationerar epitet entreprenörskap.

Erik de Vahl säger att vår generation nog är ganska lik våra föräldrars men kanske lite osäkrare, lite ängsligare, och jag tänker att Erik de Vahl har nog rätt.
Vi är den första generationen som har det sämre än våra föräldrar. Vi anklagas för att vara bortskämda, spilla år och livstider på att hitta vägen, finna själen när vi egentligen faller mellan stolarna, begränsas i de obegränsade möjligheternas omöjlighet, förväntas utforma våra liv i en värld och miljö som vi tar död på just genom att leva och utforma våra liv, där identiteten är vårt främsta varumärke samtidigt som vi fostras till en misstro på individens förmåga att förändra.

Och vad följer på post-modernismen, hur kliver kulturens växelverkande framåtanda, vad nyskapar när allting skapats?

På datorn hittar jag Janis Joplin och Bob Dylan i en "I Got You Babe" - duett. I Joplins röst blir jag trygg, i den enkla ljudmattan, den raspiga ljudupptagningen. Lite som i rösterna som klingar klämkäcka i gammal film.
Joplin dog tjugosju år gammal i en överdos heroin. Det förklarade vår lärare på en musiklektion. Hon förklarade även hur ful Janis Joplin var.

Jag vet inte vari det motiveras.
Men jag har läst fältmätning. Det har nog inte Erik de Vahl.

Torsdag. Bromma.

2008-07-31T08:10:00.001-07:00

when dawn breaks like a bull through the hall.

Lördag. Gamla Stan.

2008-07-27T05:57:00.000-07:00

Och så det förenliga i oförenligheten. Den simpla estetiken. När fyrverkerierna tumlar den tropiska vinden.
Lite som att skölja hösten från halsgropen.

Jag vet aldrig hur att skilja självförverkligande från förväntanförverkligande. Kanske att andras självförverkligande översätts till min förväntan på mitt eget förverkligande. I felaktig inläsning.

Senare badade jag i en sluss.

Lördag. Bromma.

2008-07-26T02:25:00.000-07:00

hoppas på det bästa

Fredag. Bromma.

2008-07-25T06:38:00.001-07:00

"Till Agnes PUSS"

Och aftonsolen speglar sig i de rödrappade husfasaderna.
Jag har hösten i halsgropen.

Tänker att det är så varmt att jag inte kan tänka men det är nog så varmt att jag inte kan andas.
När jag tänker på framtiden kan jag inte andas.

Jag är så himla rädd att jag inte ska kunna andas när det är framtiden.

Rip It Up. Värmlandsbro.

2008-07-21T09:55:00.000-07:00

Sedan förstår jag inte vad jag ska prata om mer. Istället promenerar jag längsmed landsvägen i riktning Säffle och det finns ett café som heter Loket och en loppmarknad som säljer gardiner.
En gång gick min morfars mormors mor på samma väg men i motsatt riktning, barfota från Värmland till Stockholm med träskorna i handen för att inte slita klacken. I Norrköping fick hon ett barn av borgmästar Bremer. Han betalade understöd, hon startade café på Fleminggatan och gjorde stora slantar som min morfar och hans bror senare skulle supa bort/förlora i dåliga affärer.
Det är också en väg.

Men det var annorlunda förr.

Ibland önskar jag att det var annorlunda nu.

Onsdag. Bromma.

2008-07-16T09:11:00.001-07:00

Jag tycker nog om konstateranden. De är uttömliga.
Sätter punkt men kanske på ett utmynnande vis.

Kanske lånar tvättmedel i ett plåtmått.

Det är torkväder.

-

Måndag. Bromma.

2008-07-14T13:39:00.001-07:00

"and when the chorus comes together we'll sing that every floor is a dancefloor"

Söndag. Ingarö.

2008-07-13T12:48:00.001-07:00

En främmande tvål i huden. På backen hänger hon tvätt. Låtit mala om fyrtiofem år att växa samman och förlusten. Hon träffade sin första förälskelse tillika livskamrat när hon var nitton. Jag stryker katten över ryggen. I fönsterglasen deformeras världen. Jag är nitton och har nog lämnat det här med förälskelse bakom mig.

Lördag. Inte i Småland.

2008-07-12T04:32:00.001-07:00

Jag önskar mig till sommarfesten, till Maja, till Småland. Kanske till Värmland, att lyssna på lövverken. Vart som helst egentligen.

Jag gav det ett slut, åtminstone. Och slutligen.

Fredag. Bromma.

2008-07-12T02:42:00.000-07:00

Tisdag. Alvik.

2008-07-08T09:28:00.000-07:00

Att bära brev är lite som att låta sig idiotförklaras med sin intelligens eller geniförklaras med sin dumhet. Eller spelar jag för högt, nu igen?
För somliga dagar, dagar då jag cyklar kontorets tyngsta villadistrikt i bombastiska skyfall, klämmer fingertopparna blåa i brevinkasten, bryter naglar på buntremmar, får frossa till kvällen och öron som tjuter av blod som spränger och jag tänker att jag skulle kunna betala en dagslön bara för att slippa, då blir jag lite stolt, tänker att mig kan man räkna med, jag är inte den som är den, den som räds att ta i, näe. Jag kategoriseras arbetare och med det tillstöter rätten att klaga, rätten till bitterhet, rätten att svära långa litanior över nockebyeliten och klapprande klackar på de ansade grusgångarna, över vrålåken och hästransporterna och släpvagnarna med lyxjakt som är parkerade på uppfarterna precis så att jag inte kommer åt brevlådan utan att ställa cykeln och pressa pedalen mot blåmärket på vaden, över de inbrottsäkra inkasten i källarfönstren som tvingar mig att klättra långa, hala trappor, över reklamen. Men här tvistas med ens resonemanget, kompliceras i vetskapen om att jag gör det här av fri vilja, att jag inte är dömd till brevbärande, i vetskapen om att mitt liv utformas utefter vissa omständigheter och förutsättningar och privilegier som kan göra mig till något annat och det kommer de också. Det fråntar mig rätten att klaga, rätten till bitterhet, rätten att svära långa litanior. Det gör mig till en parasit och gästspelande, att nicka, tacka, ta emot, att avlasta. Att inte dumpa reklamen.

Fredag. Skinnarviksbergen/Lundagatan.

2008-07-04T04:24:00.000-07:00

Torsdag. Bromma.

2008-07-03T02:06:00.000-07:00

Ibland.

Ibland önskar jag mig lite mer stolthet.

Onsdag. Bromma.

2008-07-02T03:45:00.000-07:00

Självständighet. Det brukar vara min enda referens och tillflykt när andra hänger sig åt tvåsamheter.
Jag kan självförverkliga, odla min trädgård, flytta till Berlin och USA, åka till Indien, hitta mig själv. Jag behöver inte känna vavavarför när någon väljer att åka hem till sin förort istället för till mig, behöver inte ligga sömnlös och värkande bara för att jag är så van vid att någon ligger bredvid, jag kan gå ut när jag vill, hem med vem jag vill.
Men emellanåt undrar jag givetis vem jag försöker lura egentligen - jag är varken särskilt ensam eller stark och faller itu när jag inte har någon att konstruera något kring, när jag inte får ett sms mitt i natten som säger "det är rätt enkelt, helst av allt vill jag träffa dig", som undrar "vad gör du var är du kom till mig?" som samlas till troféer att ensamma utgöra inkorgen med undantag för något episkt från Miranda eller kanske något annat historieskrivande, som blir till något existensberättigande, självbevarande.

Men som beroenden tillstår är det destruktivt till sin natur, ofrånkomligen för det mig till samma slut men på olika vägar. Någon som är charmig och humoristisk och rätt briljant, som får mig att känna mig speciell och utvald fastän jag bara är en av många (eller just därför), som är lättillgänglig och bor centralt, säkert i andra hand på Södermalm, som vill ses bara på natten kvart i tre eller kanske halvtvå ibland. Som vill gå en promenad eller ses en vardagskväll en eller kanske två gånger precis i början av de två månader som hela grejen på sin höjd varar. Som gör att jag känner mig otillräcklig för att jag ser det för vad det är men inte kan ta det för vad det är, som lämnar mycket att önska och därmed en vision om att det egentligen är så himla rätt.
Någon svårmodigt resonerande som studerar något humanistiskt eller samhällsorienterat och bor i studentlägenhet. Som rider på prettovågen och fastnar där, som inte degenerat för en hippt okonstlad jargong och weekday, som tycker att det är attraktivt att jag har läst Tolstoj, Kafka och förmodligen de gamla grekerna också. Som gärna relaterar till vedertagna sanningar men aldrig reflekterar över den vedertagna sanningen som begrepp eller icke-begrepp, som tycker att jag är filosofisk och en fin flicka, som begär personligheten likaväl som kroppen men allra mest en fullkomligande kombination av de båda, som vill ge samma sak tillbaka, som lämnar ingenting att önska och just därför allt att önska.

Men egentligen handlar det mindre om vad andra känner och mer om vad jag inte känner. För jag känner inte längre. En gång kände jag. Då var jag förållandevis nybakad och oerfaren, jag hade visioner, ambitioner och illusioner. Då fanns hög moral och ädel värdering, det var äkta och självutplånande och i vetskapen om att snart släppa taget gjorde det ont att hålla om. To fall apart in parts.
Med tiden transformerades jag till något känslostympat och monstruöst, egennyttigt och omoraliskt. Jag vill hitta tillbaka, känner att jag vill känna men känner inte.

Å andra sidan var det aldrig besvarat och kanske mer en besatthet än en känsla.

Fantombesatthet.

Tisdag. Bromma.

2008-07-01T10:43:00.001-07:00

Idag tittade jag på Stockholmsromantisk, retronostalgisk, lättsmulten Lennart Nilsson och mer gäckande AES+F:s Last Riot som det talats så mycket om (- hos thejetsetjuntarna , exempelvis). Litteraturvetenskapen tycks ha manipulerat mig till att dra snäva paralleller, eliminerat ett
eget resonemang till förmån för ett konkret (abstrakt?), objektivt (med vetskap om att all objektivitet är subjektiv )artbestämning och kontextualisering; orienterar och bestämmer mot samtida influenser, refererar bara i termer av samhällskritik/i linje med samtida ideologi men absolut inte i ett konstnärsbiografiskt perspektiv. Men efter ett och ett halvt varv och lite eftertanke tillät jag mig uppenbarligen att uppskatta det allmänt vedertagna (men sedan ett tag övergivna och missförstådda (kanske just därför övergivet), trodde jag) oxymoronet destruktivitetens skönhet, vackert våld et cetera. När andra överväldigades till andnöd av kampsporter, brutalitet, blod, förgörelse och förgängelse ansåg jag det vara en omöjlig ekvation och avskydde det därefter, vägrade reflektera över Apollinaires skyttegravar.
Alltets förgänglighet, min föränderlighet. Och civilisationens förintelse. Uppenbarligen.

Försökte förskingra mitt presentkort på NK men märkte att 500 kronor inte tar en till en whyredskjorta trots 30-50 procent realisation och fastän den bara känns sådär. Kanske till en ansiktskräm.
Tittade också på de mer överkomliga kedjorna, på realisationsplaggen jag inte ville ha och icke-realisationsplaggen jag ville ha.

Istället för F12 med Tove och öl med Isak cyklade jag fram och tillbaka till Fridhemsplan med blodsmak och lite i villaidyll där jag en gång burit brev. Jag har inga pengar att gå ut för men märkligt nog bekommer det mig inte särskilt. En höst var jag arton och ute entvåtre gånger i veckan med tågluffsgin i petflaska. Men det fanns andra hållhakar och lockbeten då och allting förändras vart man än går och det kunde ju inte alltid (aldrig) vara så (vi två).
Dessutom vet jag inte hur man åker hem längre - med strejkande 198 i allmänhet och själv i synnerhet.

Måndag. Bromma.

2008-06-30T08:05:00.000-07:00

Jag är återkommen, för övrigt. Med gin och en solhatt så jag fick väl med mig det viktigaste.

Badorter gör mig besvärad. Jag simmar långt ut, förbi liv-
båtarna där vattnet är djupare, vågorna svalare och klarare.
Och så finns bara himlen, havet och andhämtningen i öronen.

Saknade lite att förstå och göra mig förstådd, att tänka.

Och jag vill inte veta varför jag vill veta vem du knullar nu.

Riccione. Italien.

2008-06-30T04:18:00.001-07:00

Söndag. Bromma.

2008-06-29T07:46:00.000-07:00

Förra gången (sommaren) var det Telefonplan, Åsa, jag, ett trasigt hjärta och en trasig sko. Jag knackade på axeln, stammade "eh, vad bra ni var" och fäste den glappande skosulan med tuggummi.

Den här gången var det Slussen, Åsa, Emanuel, Amanda, Miranda, Stephanie, jag och en trasig tröja. Jag knackade på axeln, stammade "eh, vad bra ni var" och sedan pratade vi om planlöshet, valmöjlighet, tveksamhet, Åbo, konstnärskap och Göteborg.

Och det är väl bara Morrissey och möjligen Ian Curtis som kan konkurrera med kissnödig femåring goes sängkammarblick och käklinjepose. Sceniska uttryck. Jaja.

Onsdag. Bromma.

2008-06-18T04:51:00.000-07:00

Jag packar planlöst. Lägger plagg till plagg. Kanske skönt att släppa taget.

Nyss tappade jag ett ägg i köksgolvet. Jag såg det hända, glida ur händerna. Jag kände det hända, kände det glida ur händerna. Men reagerade inte.
Det slog mig att så fungerar jag nästan alltid. Jag har lätt för att läsa, att ta in, strukturera, förstå, memorera. Men jag tar aldrig ställning, reagerar inte, överväger inte, bearbetar inte. Jag tror att jag har ältat det förut - rädslan för att formulera en åsikt, ovissheten om vad som faktiskt är min åsikt och inte en influens, ovissheten kring var jag slutar och omvärlden tar vid (i vidare led ovissheten kring om det finns ett jag och om det ens finns ett finns - men jag känner, alltså är jag!)?

Lyssnar på Until we Bleed - Kleerup feat. Lykke Li om och om igen. Är det i sig ett ställningstagande, en reaktion? Ett bevis för att jag finner den estetiskt tilltalande utifrån en individuell estetisk premiss? Eller för att du spelade den när vi vaknade?

Tisdag. Bromma.

2008-06-17T14:20:00.000-07:00

På torsdag åker jag till Italien. Mellan lakanen hittade jag en död humla. Det känns lite som att jag ska åka till kriget.

Jag vet inte vad jag lämnar och till vad jag återkommer (jajagärbortaitiodagar) men mest en kvardröjande känsla av att man styr livet i riktig riktning och att jag som vanligt trampar i hasor, utan bostadsrätt, listed as in a relationship och plans set och plötsligt är det höst och jag vinkar dem iväg i tvåsamheter eller främmande orter. Och på institutionen kan jag prata bort en timme i veckan om allt i bagaget och eftersläpande problematiker men så undrar jag vad det spelar för roll egentligen (alltså, hur man känner och så och hur man ska ändra på hur man känner och på hur man känner om att man känner som man känner) och varför man inte börjar med att förändra samhället eller hur man låter sig påverkas av samhället eller hur man låter sig påverkas av hur man påverkas av samhället. Men Tove pratar om det sociala arvet och där målar den ju in sig i ett hörn. Ja, den fria viljan. För våra egenskaper är ärvda genom gener och det sociala arvet (arvssynden?) och då behövs det ju egentligen ingen predestination för att utgången ska vara på förhand utstakad (att inse i duschen när du är tjugotre, jag tror att de gamla grekerna pratade om det även om gudomarna då var inblandade och därmed profilerade en slags predestinerad ram) - eller åtminstone skönjbar i de logiska termerna av ett plus ett. I slutändan kan vi inte påverka samhället utan samhället endast påverka oss - ergo indirekt sig självt eftersom våra handlingar är ett resultat av samhällets inverkan och påverkan.
Och på vår lott står att samla känslorna som regndroppar i handflatan och demolera där istället.

Egentligen handlade det om att jag har faslig separationsångest, vill inte skiljas från mina vänner och andra som jag känner för ibland är det så intensivt och det verkar som om livet pågår endast i detta nu (kanske flera parallella men bara i ett tempus, åtminstone) och när jag kommer tillbaka är alla försvunna och när de kommer tillbaka är det en annan plats och ett annat liv och ett annat tempus.

Söndag. Judarnsjön.

2008-06-15T04:59:00.000-07:00

Måndag. Bromma.

2008-06-09T06:22:00.000-07:00

Jag tvättar båten ur kläderna, undrar lite hur det här ska gå, tar ett par steg i taget, plockar ur diskmaskinen istället för att irritera mig. Konstruktivt.
Men kanske destruktivt i längden.

Det förutsägbara blir förutsagt och här elimineras min vilja (som vilje/handlingskraft, inte önskan/längtan/vision) för historien återupprepar sig i identiska mönster. Som om vore det predestinerat. Gröna linjen rakt genom sommarnatten, vidöppna fönster, online-status, att inte våga släcka förrän solen gått upp.
Och när jag kokar gröt med linoleumgolv under de bara fötterna; då faller jag handlöst genom tid och rum och vet precis vart jag kommer att landa.

Onsdag. Skanstull.

2008-05-28T09:08:00.001-07:00

Till slut väljer jag att inte ta några initiativ för det utmynnar bara i missförstånd, highschool-dramatik och sårade självkänslor. Det verkar vara min grej.
Och andas ut vid den där fontänen som ljudit likt ett jävla ledmotiv under sommarnätterna.
Men ofta ringer du ändå.

Söker ett existensberättigande, definierat i ett förhållande till omvärlden; finner doften av syren, aftonsolen i Rebeckas kök, nytvättade lakan, nagellack i aprikos, skuggspel i ögonen, Edith Södergran (igen), ljudet av skosulor mot gruset, Agnes nyklippta page, gräsrelief i huden, soltorkad barrskog, Hornstulls strand, bebyggelse.

Helst vill jag prata bort tiden i kaffepannorna men måste skriva hemtentamen i 1900-talets litteratur. Vi kan förklara det med postgymnasial stress/utmattning/utbrändhet för hur motiveras annars denna ivriga önskan att komma lindrigt undan? Ointresse? Och jag får andnöd i den totala valfrihet som uppgiftsformuleringen inbjuder till, väljer Borges "Fiktioner" och tänker att det kan bli lätt bara för att det är så svårt.
Edith Södergran. Kanske för att namnet är det vackraste jag vet. Och avslutningsvis, kanske något utstuderat intermedialt?

Onsdag. Bromma.

2008-05-28T08:15:00.000-07:00

Söndag. Bromma.

2008-05-25T12:18:00.000-07:00

Imorgon förväntas jag har tagit mig igenom de resterande trehundra sidorna av Eyvind Johnsons "Strändernas Svall".
Det kommer inte hända.
Odysséen i ett nydanande, omtolkat format är förvisso enligt konstens alla regler och rådande princip ett företag dömt att misslyckas och ändå klarar han det säkert med större bravur än någon annan och i sin psykologiserade Odysseus-gestalt har han säkert nått oanade dimensioner - men det räcker inte. Jag avskyr Eyvind Johnson. Jag avskyr det objektivierade kvinnoporträttet, att jag inte känner Dolios dotter längre än till de gungande höfterna, halvgudinnan Kalypso endast till hennes trängtande läppar, lår och kroppsliga begär, Penelope till de grå hårstråna vid tinningen.

Min morfar avgudade Eyvind Johnson. "Tänk Bengt, han skrattade så magen hoppade när han läste den här", säger mormor emellanåt, smeker ömt över bokryggarna och dröjer kvar vid bokstäverna k-r-i-l-o-n.
Min morfar läste endast manliga författare, mestadels svenska proletärförfattare. Endast originalutgåvor. Häftade.
Mormor släpade hem böcker av kvinnliga författare ibland. Ofta inbundna. Dessa fick hon lov att stuva undan i sovrummet. De skulle smutsa ner biblioteket, menade morfar.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tyckte om min morfar.

Och så synd på det namnet. Eyvind som är ett så vackert namn.

(Efter år av påtryckningar läste han Kerstin Ekman. Kerstin Ekman har en plats i biblioteket nu. De andra kvinnoförfattarna är fortfarande undangömda i sovrummet.
Min morfar dog för fyra sedan.)

Onsdag. Medborgarplatsen.

2008-05-21T06:31:00.000-07:00

Kan inte längre binda orden i fullständiga satser, låter varje mening utmynna i ett tankestreck, en blankrad, ett kommatecken aldrig punkt, kanske på sin höjd ett frågetecken. Anders Olsson entusiasmerar med barnslig glöd, ja, nästan profilerar, fragmentering, demolering, syntaktiskt uppror, att komma till uttryck genom det osagda, det utelämnade. Men Edith Södergran var modig, innovativ - jag var bara feg, vågar inte formulera en åsikt, känsla; ett intryck, iakttagande, intagande - väljer det sublima, lämnar öppet för (miss)tolkning, rinner mellan fingrar, ger en anpassningsbar version av sanningen.

Den bild man väljer att offentliggöra, att utge av sig själv, är givetvis korrumperad. Precis som minnet. Det finns inget sant minne, inget autentiskt rekonstruerande. Men det räcker kanske med en vetskap (som i medvetenhet) om detta förhållande. Och en vetskap (som i medvetenhet) om att vetskapen inte sträcker sig längre än så.

Lina Scheynius.

(Angående det här - varför Agnes inte uppdaterar vilket jag - centrerad till mitt eget navelskådande - tvingas härleda till mig själv, till sökandet efter en anledning till att inte jag uppdaterar.)

Torsdag. Skanstull.

2008-05-15T13:19:00.000-07:00

- Vad är grejen egentligen?
- Vet inte.
- Hur känner du då?
- Vet inte.
- Men vart bor han då?
- Mariatorget.
- Bra, Siri! Jävligt bra!

Tisdag. Lilla parken.

2008-04-29T11:33:00.000-07:00

Men vad jag bryr mig om nu är att från samma säng lyssna till samma regn.